Aftonbladet – 29 februari 1856, sida 3

ket af hvad sålunda bortslösas skulle säkerligen med mer nytta kunna användas, och vinsten för fäderneslandets försvar skulle säkerligen kunna blifva mycket högre. För officerarnes bildning inom vår armå har onekligen mycket i sednare tider, som förtjenar beröm, blifvit gjordt, men det mesta afser den teoretiska sidan. Skulle det icke vara af stor och oberäknelig nytta om staten, med understöd af allmänna medel, årligen till de land som ega armåer i fält, eller hvilka annars genom sin organisation förtjena uppmärksamhet, utsände minst 20 unga, kunniga officerare. som genom anställning der kunde vinna den praktiska utbildning, som ännu onekligen saknas hos många af befälet inom vår armå. Under det landet eger fred torde en sådan åtgärd kunna leda till resultater, som vid ett blifvande krig vore af oberäknelig vinst, och förf. hyser intet tvifvel, att yngre män inom vår arm finnas, som med nöje omfattade tillfället att söka vinna fullkomlighet i ett yrke, som de valt till sitt lefnadsmål. Tiden vore säkerligen i sådant hänseende bättre använd, än att bevista ett möte, göra vakter, eller föra expedition inom kompanierna En stor brist inom vår armå är den ringa kännedom, som i allmänhet bibringas soldaten och i ännu högre grad beväringsynglingen i handterandet af geväret, såsom skjutvapen. Förf. vågar bestämdt påstå, att ingen soldat är fullt duglig, eller har det mod som erfodras, han må nu marchera och för öfrigt röra sig så machinmässigt som möjligt, om han icke i botten känner hvad han kan uträtta med sitt gevär och har förtroende till hvad det kan verka. Vet han, att han bestämdt träffar sitt mål, så kan man ara förvissad om att han går oförs kt fram och icke ryggar tillbaka. Då mötestiden nåhända vore för kort till fullständig inöfning i denna vigtiga del af krigarens yrke, kunde ju under sommaren, på söndagseftermiddagarne skjutöfningar verkställas, sockneeller korpralskapsvis, under skickliga instruktörers ledning, hvarvid lämpliga små vinster eller uppmuntringar borde tilldelas dem, som visade håg, fallenhet och skicklighet i vapnets handterande och begagnande. Det aldra vigtigaste elementet i vårt försvar utgör onekligen folkbeväpningen, eller den så kallade beväringen. Som denna nu är organiserad, utgör den likväl endast en skugga af hvad den borde och kunde vara. För att bringa denna på en bättre utgör den enligt förf:s förmenande, 1:0 tillåtelsen att lega annan karl i sitt ställe helt och hållit försvinna, ty den rike och förmögne är lika skyldig då det kräfves, att offra sitt blod på fädernelandets altare, som den låge och fattige. Härigenom skulle dessutom alltid finnas tillgång på öfveroch underbefäl, hvaraf brist möjligen vid ett blifvande krig kunde uppstå; 2:o beväringsåldern borde framflyttas från fyllda 20 till minst fyllda 22 år. Skälet härtill ligger i den sena utvecklingen hos vår allmoge, och förf. kan, af egen erfarenhet vitsorda, att då tvenne bevärinogsklasser samtidigt exercerats, den hvari ynglingen fyllt 21 år haft ett betydligt plus af fysisk kraft framför den, hvars ynglingar uppnått 20 år. Att hafva en armå, af hvilken möjligen hälften vid en strängare march -skulle blifva traineurer, är i sanning icke någon fördel; 3:o under beväringstiden borde det enrollerade manskapet hålla sig, mot en billig ersättning, en enkel nationaldrägt samt vara försedt med dugliga gevär, hvarmed skjutöfningar gemensamt med den indelta soldatens om söndagseftermiddagarne borde utföras. I sådant fall behöfde endast utredning vid skeende behof tillhandahållas. Sedan beväringen ett år blifvit exercerad, borde den ieke vidare sammandragas, ty den behöfliga öfningen kunde lätt bibringas under marehen innan man komme att stå ansigte mot ansigte med fienden. Af största inflytelse vore äfven, att den ungdom som är ämnad att kämpa för fosterlandets sjelfständighet, på det mest välvilliga och paternella sätt behandlas af sitt befäl, så att aktning och kärlek alstrades för dem som skola föra Sverges stridskrafter i elden. Med ett ungefärligen så organiseradt försvar, hvilket måhända af mången kommer att anses allt för kostsamt, skulle förf. väl vilja se den fiende i ansigtet, som ostraffad skulle beträda vår jord, der ännu den gamla kraften i många landsorter lefver qvar och der modet ej skulle svigta då det gäller att försvara hvad som bör vara hvarje medborgare kärast, eller fosterlandets frihet och sjelfständighet samt aktade förfäders grafvar. Mycket vore ännu att tillägga, men förf. afträder tills vidare från den militäriska skriftställarebanan, glad om han lyckas framkalla bättre och ändamålsenligare förslagar. C---n. KINESERNA