han just och har ett bref i handen till på köpet; jag slår vad om en dollar att det är ifrån Lawrence och Gammage om den nya slädan; men det gör detsamma, för det är i alla fall för sent nu. God morgon, doktar! Hur kommer det sig att ni icke vill köra för pastorns släda?n Jag skall säga er orsaken, mr Zekiah. Jag är för närvarande så upptagen af min praktik, att det är osäkert huruvida jag får tid att vara med, och derföre ville jag ej riskera att narra dem. Nå nå, doktar, så mycket bättre för mig; jag kommer att i stället köra för Harrisons och Emersons.n vÅh, sde doktarn, jag trodde ni ämnade er tillbaka till Portland ? Jag ämnade väl så också, men nu gissar jag, jag lär väl komma att stanna öfver slädpartiet. Dermed gick doktarn in på postkontoret, jag till min skola och Zekiah hem. Jag tror väl aldrig jag upplefvat en dag så lång som denna onsdagen; jag tänkte han skulle aldrig ta en ända; hur det var, så vardt det ändå qväli straxt efter solnedgången, och då tog jag på min blå — Jekiel Parsons, skräddaren, hade stufvat upp den, så den var så godt som inte det minsta sämre för doppningen i Calbrooks damm — och gick till squirens på te. Sally var hemma och såg frisk ut som en nysprucken knopp; och när jag bad henne, att inte glömma sitt löfte att åka med mig, så log hon så förhiskeligt inmarigt, sä ni kan aldrig det tro; och jag vardt så glad, så jag kände hur förtjusningen ila genom båd merg och ben på mig. Squiren gaf oss en sned blick och sade: Lofva inte för brådt; vänta Sally, vänta, och se hur många anbud du får. Ah hal! tänkte jag, låter det på det viset? Squiren är katten så ifrig på doktarns vägnar, men icke dessmindre så ha vi honom denna gången i fällan. När man talar om trollet, säger ett gammalt ordspråk, så har man det bakom ryggen på sig, och det besannades