Aftonbladet – 28 februari 1856, sida 1

på hvad det är som står på, och om det är någon som har dött., Bevara mig, Joe Wimple, sade jag så fort jag fick igen andan; om ingen har dödt, hvarför i all verlden står ni då der och klämtar? Jo visst är någon död! Mrs Pettiborne — det tänkte jag ni visste. Mrs Pettiborne! åh — jag såg henne ju frisk och sund i morse l Äh hå, mr Nat! jag menar inte Nanci Pettiborne; utan den gamla farmodren, som varit sängliggande nu 1 tio år, har ändtligen fått sin befrielse.n Det här var just en snygg tillställning. Den odrägliga gamla käringen som varit sängliggande i tio år! och nu skulle hon just lägga sig och dö, för att hindra vårt slädparti! Jag gick tillbaka till squirens och funderade hela vägen på huru snart det skulle kunna vara öfverstökadt; kanske skulle begrafningen bli dagen derpå och då kunde slädpartiet i alla fall bli af efter ett par dagar. I alla händelser skulle jag då vara af med tjocka Dolly Pettiborne och hade: således en ypperlig plats att bjuda Sally Marsh på hemvägen. Jag kom till Squiren, Joe satt i hvardagsrummet med. Sally och modren; just som vi började öfverlägga om saken, kom squiren in, och han ville: inte höra talas om något slädparti på åtminstone fjorton dagar. Benjamin Pettiborne hade varit en gammal och allmänt aktad invånare i staden, valman och en gång medlem af allmänna domstolen och det gick ej an att handtera hans enkas död som en småsak ; isynnerhet, tillade han, som hon var fattig och familjen något afsigkommen. Det fanns ingen hjelp — vi måste åter beväpna oss med tålamod och vänta i hela fjorton dagar. Nå väl, vi väntade — och en odräglig väntningstid tyckte vi alla det var. Ett präktigare före kunde man väl heller aldrig se; kalla, klara dagar och vackra, ljusa månskensqvällar, enkom skapta till slädpartier. Nu ville det sig dertill så illa, att gamla fru Pettiborne dött just vid fullmåne; således,