Aftonbladet – 28 februari 1856, sida 1

ty han erinrade sig att Joe Marsh, som stod j bredvid, var svåger till Peabody, och han visste att Joe Marsh, ehuru ett dåsigt kritter till karl, dock, när elden en gång brast ut inom honom, var skarp som en slagtar-yxa. Derföre så stordes inte Pardon säga något, utan gick muckande in i huset igen. Vi gåfvo honom ett muntert hurra och skyndade oss sedan hem. Nu, då allting var färdigt och öfverenskommet, väntade vi bara på snön; men hur det var, så tycktes det aldrig vilja bli något riktigt slädföre. Julen stundade redan och ehuru vi haft tre eller fyra små-yr, så längtade vi förgäfves efter en riktig nordostare och ett ordentligt snöfall. Vi begynte frukta vi icke skulle få något slädföre på hela vintern; men slutligen, på årets sista söndag, samlade sig molnen i täta massor och hängde lågt ned, och på förmiddagen, just vid kyrkdags, begynte täta, tunga snöflingor falla. Under hela gudstjensten såg man hur de unga karlarne sträckte och sträckte på sig, så en kunde vara färdig och tro att de skulle sträcka halsarne ur led för att titta på molnen, och då predikan var slut, så fanns det ingen som hade någon reda hvarken på text eller ingångsspråk, utan alla talade bara om hvarann och utan uppehåll om snön och slädpartiet. Öfverallt hörde man ideligen detsamma och detsamma: När skall det bli? och, Hvem skall köra först? ibland unvgkarlarne; och rHvad ska vi ta på oss? och Hur ska vi komma att se ut? bland töserna. Nå!aftonsången kom; marken var hv.t och molnen hängde lika tjocka och snödigra, ehuru det icke egentligen bar ner, som man säger; men alla sade att det skulle komma vid solnedgången. Så tog pastor Ewerson upp psalmen: I täta moln är himlen ldädd Och dödlik i sin, hvita bädd Den trötta jorden hvilar. Mr Flag svarade litet bredvid ton: men det gjorde ingenting; församlingen stämde likafullt in och sjöng af hjertans grund, hvar och