Aftonbladet – 25 februari 1856, sida 2

det helas synnerliga fördel. Det hvilar sålunda öfver dikten från början till slut en sådan äkta dansk himmel, der doftar öfverallt en så intagande arom af bokskog och markblomster, der sjunga så många välbekanta hemlandsfoglar, hela landskapet äri sina minsta detaljer så Själlandskt täckt, så sannt och påtagligt, så hjemligt, att skaldestycket härigenom framför allt framstår som en nationell komposition. Man skall lätt förstå den magi, som ligger häruti, i detta att ett folk känner i dikten igen sig, att det öfverallt finner sig hemmastadt, att detta just är ens eget, och det är då ej att undra öfver att den danska allmänheten med sådan entusiasm mottagit detta poem. Christian Winther är obestridligt en mästare af första ordningen i hvad det anår att med några få penseldrag måla en dansk natur, han har studerat den med ett öga, som intet undgår, och han återger den med en kärlek, en hänryckning, för hvilken språket också åt honom villigt erbjuder de på en gång enklaste och mest pittoreska uttryck i alldeles outtömliga variationer. Vi skulle ur Hjorteis Flugt kunna anföra en mängd exempel härpå; bland annat inledes hvarje särskild sång med ett dylikt litet landskapsmåleri, sådant som t. ex. detta: Den korte, lyse Majnat over Skovens dunkle Trer var draget hen så sagte, og i demrende Skjer end tindred Morgenstjernen, mens höit i Luften hang den usynlige Lerke som en Klokke og klang. I Skoven var det stille; ete. ete. Men vi hafva redan uppehållit oss länge nog vid ett arbete, som egentligen icke skall refereras, än mindre dissekeras, utan — läsas. Det är ett konstverk af den rang, att hvad helst kritiken än måtte kunna ha att invända mot en eller annan enskildhet deraf, det eger i sin helhet ett rättmätigt kraf på att finna läsare så långt som nordisk tunga talar och förstås. Det är tillika i det afseendet en betydelsefull företeelse, som man måste med glädje helsa, att det på ett segrande sätt bevisat äfven för de mest klentrogna, att den vind, som blåser genom den nya tiden, dock icke alldeles så, som många velat påstå, är en sirocco för poesien, utan att den glada vetenskapen lefver med friskt lif ännu och lefver midt ibland 0ss, en osynlig lärka, klingande som en kleska från det blåa himlahvalfvet.