Aftonbladet – 25 februari 1856, sida 2

kaste välljud (hans afskedssång till Strange och Ellen är säkerligen något af det skönaste den danska lyriken frambragt) hela denna Nr är förträffligt uppfattad och med efvande sanning och objektivitet framställd. Sjelfva Dorrit, denna fantastiska skapelse, hälften fantom, hälften realitet, aflad i-en hemsk myster, uppvuxen i ett vildt naturlif, förtrollande af demoniska behag och: förstörande af passion, slutligen sjelf ett offer för sin enda verkligare, men obesvarade kärlek, till försoning för alla de offer, hennes nycker kostat, äfven denna bild synes oss fattad med mycken. sentiment och återgifven på ett sätt, hvarigenom det öfvernaturliga och det menskliga blifvit förmedladt åtminstone till en poetisk hållbarhet, om ej till en konkret sannolikhet. De särskilda situationerna i stycket äro, vikunna gerna säga alla, framställda med en anmärkningsvärd talang; några — såsom det äfventyr, hvilket börjar dikten, och Stranges strid med Ellens väktare, äro till och med af mycken episk styrka, andra, såsom Dorrits död, af en gripande dramatisk effekt. Det tillkommer emellertid någonting alldeles specifikt, som gifver detta skaldeverk dess måhända mest utmärkande företräde framför mängden af detta slags större romantiska dikter. Vi mena dels den särdeles väl träffade tidskostym, hvari det hela blifvit klädt, — vi vilja gom prof härpå endast hänvisa till beskrifningen af majgrefvefesten: Og det var de Bönder i Fensmarks By, fra Kalkerup og Sipperup de ljubled höit i sky; ete. ete. dels, och ännu mera, den oöfverträffliga 1okalfärg skalden utbredt öfver sina scenerier. Det har blifvit yttradt, att Hjortens Flugt i sjelfva verket blott vore ett slags reproduktion på större dukar af Treesniten, dess äldre små romaner, genom hvilka Winther på en gång lyftade sig till ett så högt anseende som skald och intog em plats helt och hållet för sig sjelf på den danska parnassen. Vi kunna icke gå in på denna åsigt; Hjortens Flugt, är i flera .afseenden något helt annat än Trwsnitens. Men en sanning kan det icke. desto mindre vara, och är det också, att det samma element, som så företrädesvis utmärker Treesniten, landskapsmålningen, här fått sig i rikt mått tilldeladt ett rum inom ramen och vi kunna icke se annat, än att detta — så som Winther målar! — skett till