Aftonbladet – 23 februari 1856, sida 3

BLANDADE AMNEN. Silkesmask på ek. I norra Kina, hvars vintrar äro stränga som Sverges (i Peking har man nästan alla år 30 grader Celsii köld) trifs på vanlig sk ett slags silkesmask, hvaraf kokonger redan år 1851 infördes till Lyon, af missionären Perny, och hvaraf man äfven fick några fjärilar, men som icke kunde bringas att fortplanta sig. Förlidet år lyckades man bättre, och i Frankrike bildade sig ett sällskap för införande af denna nya art silkesmask (Bombyx -Mylitta eller saturnia Pernyi), om hvilken F. E. GuerinMeneville lemnade en omständlig entomologisk beskrifning, jemte exemplar af nyss utkläckta hannar, i ett röredrag till franska vetenskapsakademien sistl. Maj, som sedan blifvit infördt i dess förhandlingar (Comtes rendus 1855, N:o 22). Man har redan fördelat kokonger till silkesodlare i Schweiz, Italien och Algier; så utt det nu mer ej bör möta någon svårighet att från något af dessa håll få ägg deraf äfven hit. Det silke, som denna mask lemnar, är ganska starkt och varaktigt, men något groft; det passar förträffligt till ränning, äfvensom till sysilke, paraplyväfnader, foder och dylikt. Emellertid mötte för dess användning i början en stor svårighet deruti, att man icke kunde rärga det. Det har varit länge bekant i England, såsom importvara från Kina, men endast kunnat besagnas såsom råsilke, Numera har det likväl lyckats flera franska fabrikanter att färga det i alla nyanser, och redan i Juni förlidet år, eller en månad. efter framställningen i franska vetenskapsaka temien om sjelfva fjärilen, kunde Guerin-Meneville ter förevisa tyg af sådant silke, färgadt af nr Torne ! sextioen olika färger (Comptes.rendus, N:o 26). — Det bar lyckats Guerin-Måneville att få ägg och arfver af detta inom Europa förut okända silkesmaskslägte, hvilket äfven förekommer i alla trak:er af Bengalen och på Himlajabergen. I Julilades af två honfjärilar flera hundra ägg, och den 15 Aususti utkläcktes larfverna. Vid framkomsten ur ägget är larfven vackert brandgul, med korta svarta streck vid bukringarne och svarta knölar. Han börjar med att förtära skalet till ägget, hvarur han utkrupit; sedan äter han eklöf. Efter fövsta och andra hudombytet blir han grön; de svarta strecken försvinna, och knölarne visa sig vackert röda, med svarta ändpunkter. Efter tredje hudombytet uppkomma knölar med guldgul färg vid larfvens sidor, och hos de förut befintliga knölarne blir spetsen bjertblå eller fiolett. Vid samma lefnadsperiod visar sig äfven hos en och annan larf, under sidoknölarne vid femte, sjette och stundom sjunde bukringen; en silfverglänsande prick, som närmast liknar en der fastsittande qvicksilfverdroppe. Efter fjerde hudombytet märkes föga förändring, och Guerin-Meneville trodde att larfven skulle nu, likt alla förut i Europa bekanta silkesmaskar som skifta hud tre, bögst fyra gånger, begynna spinna; men till hans öfverraskning förföll larfven den 29 September i ny dvala och kröp vid uppvaknandet ut ur ännu en hud; den har alltså ett femte hudombyte eller ett till två mer än de öfriga slagen. Kokongenr, som eksilkesmasken, eller, som den i Hindostan kallas, Tussamasken spinner, är utomordentligt stor; den väger tio gånger så mycket, som en annan kokong. Till en kilogram silke fordras omkring 6000 vanliga kokonger; af denne behöfs blott 600. Tussasilkestråden är också 6 till 7 gånger så stark och 4 till 5 gånger så tjock, som tråden af annat silke. Den har en skön glans och låter ganska väl färga sig, efter hvad man nu mera utrönt i Frankrike. Afhasplad som enkel tråd, har tussasilket samma finhetsgrad (stitre) som vanligt silke af 1 till 5 kokonger och tycks kunna i otvinnadt skick passa för helt nya användningssätt inom slöjderna. I sammanhang härmed må äfven nämnas åtskilliga rön om det slags silkesmask (Bombyx Cynthia) som lefver på bladen af Ricin (Ricinus communis), en äfven hes oss med tillhjelp af drifbänk odelbar vext. Kokongerna efter denna mask hafva befunnits ohaspelbara och följaktligen icke brukbara till :ns nat än florettsilke; så att man äfven i Frankrike, de g icinca trifs helt och hållet på kalljord, icke funnit vieinsilket löna odlingsmödan på annat vilkor, än om man icke behöfver afse värdet a den mark, hvarpå ricinplantorna vexa. Men då Gu6rin-Meneville utrönt att äfven den från norra Kina härstammande Ricin-sillkesmasken utvecklar sig ganska väl vid fodring med eklöf, så öppnas genom införandet af dessa begge nya