———L— han lofvat detta och i sjelfva verket begifver han sig också redan följande morgon bort från qvarnen, för att fortsätta sin rastlösa spejarvandring. : Men mjölnarsvennen — vi behöfva ej längre förhemliga att det är ingen annan än den unge hr Strange — har genom Folmers berättelse fått åter många ting att tänka på. Framför allt har han då ändtligen erhållit en tidning om Ellen, visserligen en sorglig — den att äfven hon blifvit offer för Dorrits svartsjuka — men dbek en som eggar hans lefnadsmod och skakar upp hans själ ur den likgiltighetens dvala, hvari den hittills varit försjunken. Der tillkommer en omständighet. Den hederlige mjölnaren har nyss förut anförtrott Hjort, eller hr Strange, en viss, sätdeles underbar historia om något som i sin tid passerat Annas fästman Jörgen. Vi veta redan af det föregående att det kommit en knut på tråden mellan dessa båda älskande. Annas far tror sig känna anledningen. Såsom han i sin ordning fått sig i tysthet meddeladt, skall äfven här någon trolldom egt rum, Jörgen har varit förhexad af en ung, gåtfull flicka, Rhitra, dotter till en vendisk qvinna, som en gång kommit öfver hafvet i en fiskarebåt dit till trakten och byggt sig en afsides koja af torf bland buskarne ute på ett näs. Begagnande sig af ett utaf en klosterbroder välvilligt meddel!adt råd, hade Jörgen emellertid i rättan tid lyckats drifva den lede djefvulen på flykten och sålunda blifvit helbregdad från denna onaturliga lidelse (vi bevista äfven något sednare det landtliga bröllopet, der den till sin första kärlek ändtligen återkomne Jörgen förenas med mjölnas rens dotter), hvarom allt, som sagdt, många sällsamma sägner blifvit Annas fader meddelade och nu af honom för Hjort förtalda. Strange gör i tapkarne sina jemförelser, lägger