fr fm YT SS TOT svarta hår, — det är uppenbarligen samma smycke, som Ellen, väl till minne af sinmor, sednare brukat bära och som genom en så egen tillfällighet kommit att följa med hjorten på dess flykt, — men han är emellertid under hvad förhållande som helst färdig att bistå den unge Strange för att få reda på hans trolofvade mö, och han vill till och med derför än en gång sjelf taga sin gamla riddarerustning på sig och: gifva sig ut i verldens tummel. Strange har ingen rast eller ro, han vill genast vidare, men de komma öfverens om att träffas härnäst på ett visst uppgifvet ställe icke långt från kungaborgen, hos en gammal jägare. Mötet sker här också ganska riktigt och med ännu en tredje person, den lefnadsglade sångaren Folmer, vår älskvärda bekante från humlegillet, hvilken Strange i mellantiden haft tillfälle att frälsa ur en särdeles brydsam belägenhet. Folmer har nemligen råkat inter pocula förtörna en herreman af tvetydigt rykte (ny episod!) och denne har helt enkelt låtit för omaket kasta honom isin mörka källare, der hvarken sol eller måne lyser; Strange har just i rättan tid anländt till samme herres borgv, för a t under tumlet af en majgrefvefest lönligen rädda den arme natursångaren. Den förre mjölnarsvennen gör icke längre någon hemlighet af hvem han är; de äro nu redan två om det djerfva däd, hvartill Gulitzag ord bestämt Strange; hos Kungens gamle jägare finna de före sig den väldige riddar Jernskjeg, beredd likasom de sjelfva till hvad äfventyr som helst, Och i sjelfva verket är den afvaktade tidpunkten ändtligen inne. Det är Sankt Hans natt. De tvenne sammansvurne hafva redan qvällen förut, förklädda, närmat sig Gurres konungaborg pch Folmer har öfvertalat eu af sina många små amuretter, Dorrits kammartärna,