och sedan det ytterligare blifvit ådagalagdt, att det lika litet kan anses för något grafmonument, förklarar Svenska Tidningen detsamma nu helt enkelt vara en dödsvårdp (!), det vill förmodligen säga, att den götiska tornspiran på sin granitsockel närmast skall motsvara det träkors eller den bråte, som plägar anbringas på den plats 1 skog och mark, der ett. mord blifvit begånget. Då det nu yttermera är mycket tvifvel underkastadt, huruvida den nu såsom Carl XII:s dödsställe angifna platsen är den rätta, så blefve det egentligen sjelfva den historiska tilldragelsen, sjelfva dödsskottet mot hjeltekönungen, hvaröfver man uppreste ett pråligt minnesmärke, och då de största anledningar änmuförefinnas att anse detta skott varit riktadt af en förrädares hand, så har i sanning svenska armen ingen anledning att söka föreviga minnet af detsamma genom praktmonumenter. Det torde för öfrigt vara ringa sannolikhet föratt om detta Fredrikshaldsmonument bringas i verkställighet ännu, på längre tid någon verklig och lämplig ärestod öfver Carl XII för allvar kommer i fråga. Det har synts oss något besynnerligt, att en tidning, som företrädesvis kallar sig svensk, som i politiken gerna sluter sig till den historiska skolan och som icke borde sakna sympatier för det krigiska, så matt och såsom det tyckes nästan endast för skams skull omfattar tanken att resa den store krigarekungen ett värdigt monument i Stockholm, då den deremot med både värma och förbittring kämpar för ett minnesmärke öfver hans all Den som 1oindre än vi vore öfvertygad om Sv. Tidn:s patriotiska tänkesätt och som alltför mycket fästat sig vid sådana penn-förlöpningar, som då nämnde blad gjorde sin gråtmilda bönfallan till den högsinnade Alexanders broder,, skulle lätt kunna tänka att nämnde blad gerna ser ett monument öfver Carl XII der långt bort i vester, undan verldens ögon, hvarest det endast kan väcka förargelse-hos en eller annan norrman af inskränktare uppfattning, men deremot är mera likgiltig för ett uppresande i Stockholm af en Carl XII:s staty, hvilken hos hvarje svensk skulle framkalla känslor, som lämplipast kun-: na öfversättas med Tegneårssångens: Ur vä-J: gen moskoviter! och som derföre måhända: vore mindre: angenäm för våra goda vänner. och trogna grannar i östers. ———— AA — Inom franska pressen fortfar Siecle ännu att nästan ensam kämpa för en )rtincipfred och för en utsträckning af femte punktens garantier. I anledning af de sednaste artiklarne i den fredälskande och högkonservativa Debats, yttrar sig förstnämnde tidning på följande sätt: Hvarthän kan väl ej en sådan fredspassion leda? Får man tro Journal de Debats, så skulle 5:te punkten vara utan innehåll, utan betydelse, uppfunnen helt enkelt för att visa Byssland en höflighet. Man har inskränkt krigsteatern. Är det icke då naturligt, heter det, att äfven inskränka föremålet för fredsunderhandlingarne? Femte artikeln innebär särskilda vilkor. Hvartill kunna dessa reduceras? Till ett förbud för Ryssland att befästa Ålandsöarne och återuppbygga Bomarsund. Skulle väl en rysk tidning, aftonen innan konferensens öppnande, kunna föra ett synnerligt olika språk? Man lemnar ingenting qvar att göra för grefve Orlow och baron Brunnow; man utbreder för deras fötter en matta, lik den som Walter Raleigh lade för Elisabeths. I en artikel; som kunde tjena till bilaga åt ett Nesselrodiskt cirkulär, talar Journal des Debats om 1815 års traktater. Har den värda redaktionen väl läst dessa på sednare tider? Tror den att de stå i en så fullkomlig harmoni med vestmakternas förklaringar? Vi ha svårt att fatta, huru man allvarsamt kan säga publiken att sedan man, för att begagna en modern fras, lokaliserat: kriget på Krim, endast strategiska fordringar skulle ha föranledt -Bomarsunds intagande, Sveaborgs bombardering, expeditionen: till Petropaulowsk, rekognosceringarne, som utsträcktes ända till Kronstadt, allianstraktaten med Sverge. Debats redaktion lärer väl en vacker dag bevisa, att det endast var för att reglera ceremonielet vid öfvergången af Pruth som man högtidligen vädjat till den allmänna meningen inom Europa. Omfatten fritt, om j finnen det lämpligt. Rysslands intressen; men bortblanden och förringen icke frågorna. Ändamålet med kriget har mer än en gång varit formligt uttaladt: det var ett krig för civilisationen och för Europas jemvigt. Svaren oss ärligt, är väl detta ändamål vunnet? Har Ryssland förlorat sin öfvervigt derföre att det fått ett citadell mindre och emedan Sv :rta hafvets neutralitet är inregistrerad i traktaterna? Ären j färdiga att vid den ringaste öfverträdelse deraf kasta 200,000 man i Orientea? Ären j säkra på att ständi.t hafva samma bundsförvandter? -Skolen j en annan gång återvirna denna förträffliga position, som tillförsäkras kabinetterna i Tuilerierna och S:t James genom -de segrar som tillkämpats af de allierade trupperna, genom ryska områdets besättande och den fullständiga begittningen af Svarta hafvet? Journal des. Debats söker att allt trängre och trängre begränsa de problemer, som komma att afhandlås på konferenserna. Den önskar att man der må diskutera så litet som möjligt, undanrödja alla kinkiga tvistelämnen, skynda att lappa ihop en fred, och så omfamna hvarandra. Femte punkten får lingalunda bli något tvisteämne; den måste afrundas, hopkrympas, bringas till noll svarta hår, — det är uppenbarligen samma