kronhjorten : — vi har redan kallat honom en af styckets hufvudfigurer — som plötsligen en :vacker dag åter uppenbarar sig utanför mjölnarens egor; Stranga känner genast igen honom, särdeles som djuret ännu bär om sin hals Ellens guldkedja, hvilken ungmön efter gammalt infall just nyss hade fästat den der afton, de båda älskande plötsligen blefvo öfveraskade i lunden och förda bort från hvarandra. Han söker att nalkas hjorten, men i det ögonblick han redan är den inpå lifvet — försvinner den åter skygg mellan träden; Ynglingen hastar efter, han förföljer djuret halfva natten, men förgäfves. Om morgonen anländer ban till en eremits boning. Vi möta åter här en af dessa episoder, af hvilka poemet är rikligen beskärdt; För att göra en lång historia kort, såsom det heter i Irvings Alhambra, skola vi endast nämna att eremiten befinnes vara: en gammal vän till Stranges fader, sjelf i sin tid en berömd riddare, herr Peder Jernskjeg, hvilken valt sig denna bostad i skogen till sbotöfning för ett ögonblicks våldsamhet, hvarigenom han en gång, förledd af främmande ingifvelser om Witt nyfödda barns oäkta börd, vållat modrens död. Hvad sjelfva detta barn angär — som af sin amma blef undanryckt riddarens hemska vrede och som aldrig sedan kommit för hans ögon; uppenbarar det sig tillika att detta är — kllen, den vid hafvet sedan upptagna sköna flickan, hvilken är Stranges älskarinna. pen amle riddarens misstankar rörande Elens börd äro ylsst icke ännu skingrade, — för hans inbillning sväfvar ännu alltid någonting outreddt med afseende på en viss klenod, ett kors med blåa stenar, som hans gemål brukat bära j gin halsked och hvari, enligt hvad sqvallrande tungor hviskat honom, hon skulle haft gömd en lock af sin älskares