terfredens afslutande förfor man på detta sätt. En så djerf och ärelysten statsman som lord Bolingbroke tillskref engelska sändebuden i Haag under den 10 Sept. 1712, att vhan ej kunde skicka dem instruktioner förr än deras rapport blifvit af lorderna i hemliga rådet pröfvad. Kabinettet, ett institut, såsom Macaulay säger, .hvilket är för författniningen okändt, ) hvars medlemmar aldrig officielt kungöras, öfver I hvars förhandlingar och beslut intet protokoll föres, hvars tillvaro af ingen parlamentsakt blifvit erkänd — har undanträngt dessa former och garantier. Men hittills var åtminstone den konstitutionella lärosatsen, att alla dessa medlemmar skulle vara solidariskt ansvariga för alla regeringshandlingar, alltså äfven derom nödgas hafva kunskap. Läran att primierministern ensam genom sina handlingar kunde binda suveränen och landet och att alldeles ingen kontroll öfver honom förefunnes, denna lära hade hittills ännu aldrig blifvit uttalad. Jag ber er ursäkta att jag förirrat mig från dagens brinnande frågor in på ett ämne, som vid första anblick kan synas hafva blott ett antiqvariskt intresse. Jag nödgas dock ännu, innan jag slutar detta bref, gå tillbaka i långt gråare tider. Disraeli, oppositionens ledare i underhuset, afgaf enahanda förklaring, och i hans mun är den ännu mer öfverraskande; ty han slöt den session som gick näst före den sista med det yttrandet: Inga fyra punkter, ingen Österrikisk bemedling); och vid slutet af sista ses1 sionen afgaf han denna förklaring: Om landets ära och intressen längre förblifva anförtrodda åt den ädle lord som nu står i spetsen för regeringen, å skall den första blifva nedsatt och de sednare förrådda. Erinrande sig dessa förklaringar tillade han nu, att han skulle med vaksamhet, ja med misstro följa förhandlingarnes gång. Men han har icke sagt huru han vill verkställa det konststycket, att aktgifva på förhandlingar om hvilka han ingenting erfar, Oppositonens motiver äro lärta att inse... Om den gåfve: sitt misstroende ett formelt uttryck, ja om den blott företoge sig att meddela föreskrifter angående fredsvilkoren, så skulle ministeren afträda; och Derby och Disraeli ha ingen lust att öfvertaga arfvet. På samma gå ng räkna de väl äfven på, att om de än en gång blifva ministrar, skall denna teori komma dem sjelfva till godo. Den del af allmänheten, söm allvarligt sysselsätter sig med den yttre politiken — och hvilken del man ej får töreställa sig al tför stor, betraktar med oro ett sakernas tillstånd vid hvilket landets, och mankan väl säga verldens, öde ligger uteslutande i lord Palmerstons händer. Ty så populär denne statsman än för ögonblicket förstått göra sig hos de liberale inom och utom England, har han deck under sin tjugofemåriga bana mer än en gång synts i sådan ställning, att hans varmaste vänner blott genom att sjelfve förebrå honom flygtighet och nyckfullhet förmått skydda honom mot ännu hårdare be skyllninggr. Det moderna engelska regeringssystemet -hvilar på personligheter; men, not measurE,, personer, icke åtgärder, är whigs älsklingsuttryck; och med personligheterna är det just uti denna skickelsedigra tid mycket illa bestäldt. Äfven England har icke blifvit fritt från den demoniska egenskap hos den nyaste tiden, hvilken man kunnat iakttaga på fastlandet, nemligen att ruinera statsmän, att söndermala stora namn till stoft. Torypartiets båda hufvufvudmän äro i det föregående karakteriserade. — Russell har qvarlemnat sitt rykte i Wien. Peeliterna (Gladstone, Graham, Herbert) förvaltade under första krigsåret finanserna, flottan och armån — huru? Derpå framter hvarje ny dag också nya, föga ärofulla bevis. Cobden, Bright och Gibson. Manchestermännen, äro, såsom grefve Ellenborough en gång yttrade, stora i allt som kan passas in inom fe fyra hörnen af en bok om statsekonomi, men uti ingenting annat. Den man som komma skall har ännu icke velat visa sig, ehuru mången redan försökt sig i rolen och med tillhjelp af vänskapliga blad för några månader spe at den, t: ex. hr Lowe, handelsdepartementets vicepresident. Detta allt utgör förhållanden, som väl kunna oroa de engelska fosterlandsvännerna. Hvad som för ögonblicket rörer oss närmast är, att vi genom parlamentet ej skola erhålla någon upplysning öfver pariserförhandlingarne förr än de antingen blifvit krönta af en fred eller ock afbrutna. Bland de underrättelser, som härröra från andra källor, tror jag mig böra fästa, er uppmärksamhet på en artikel i Revue Britannique, som sålunda förklarar Rysslands plötsliga eftergifvenhet: Louis Napoleon har funnit att en fred mer skulle gagna hans intressen än en fortsättning af kriget, och han har derföre uppdragit åt hr von Seebach (grefve Nesselrodes svärson) att underrätta kejsar Alexander, att om han visade sig medgörlig (eoulant) i afseende på fredsvilkorens antagande, så kunde han räkna på att Frankrike äfven skulle vara det i afseende på det närmare bestämmandet och utförandet al fredspreliminärerna, till och med om England visade sig missnöjdt eller till och med skulle göra invändningar. Revue Britannique påstår s:g kunna gå i borgen för sännfärdigheten af denni uppgift, och det låter icke förneka sig, att den finner bekräftelse i många samtida förhbållanden och många timade händelser. Frankrike har utplånat olyckan vid. Moskwa genom framgången vid Sebastopol, har vunnit ett ocrhördt inflytande i Orienten, håller Konstantinopel och den dominerande positionen vid . Gallipoli besatt, Louis Napoleon kan med stolthet blicka tillbaka på den tid, då dc tre östra makterna genom det Ko Je fördraget af den 20 Maj 1852 förpligtade -sig att STEEN EO ERERENEEEE bara skuldrorna, fästa sina mörka pupiller på