Aftonbladet – 23 februari 1856, sida 1

Sålunda kommer aftonen. Ändtligen faller natten in, den stille, store Nat;: djuret, sak-! tar sin stormande gång, af trötthet vackla dess fötter allt mer och mer, slutligen nedfaller hjorten vid en ekstam. Vid denna djurets plötsliga rörelse brister en af de linor, som fängsla ynglingens handleder, och en hoppets stråle genomfar fångens själ. Han erinrar sig, att det är vid den samma timman, 1å han och hans hjertas utvalda eljest plägade att lönligen träffas i rosenlunden; :de hade till igenkänningstecken brukat en enkel vexelsång, och! samma hjort, som nu blifvit! vald till redskap för ungersvennens martyrlom, hade då, inhägnad i lunden vid foten af ett lindträd, ofta varit vittne till dessa nattliga kärlekstoner och till och med, af desamma behagligt smekt, låtit villigt klappa sig af ungmöns mjuka hand och emellanåt smycka sig med hennes halsband, en kostlig klenod med blåa stenar. Allt detta frarnstär ögonblickligt för ynglingens tankar, och han får den ingifvelsen att försöka om han-ej innu med framgång skulle kunna använda detta sångens tjusningsmedel för att tämja det skygga naturbarnet. Han stämmer derför upp sin kärleksvisa; Hvor tindrer nu min Stjerne, hvor dölger sig min Skat? etc., Och sel! djuret spetsar genast örat till de välbekanta ljuden, . . . det vänder hufvudet till, det liksom suckar och sänker sig åter saktmodigt ner öfver tufvan. Ynglingen fortsätter sin sång och löser derunder . med vårsam hand den ena knuten efter den andra på sina band ; ändtligen är ännu blott en enda snara qvar, han lyckas få äfven den lös — hjertat klappar högt i hans barm — han är fri! fTan låter sig sakta glida ner från djurets rygg och faller halft sanslös i gröngräset,