Aftonbladet – 23 februari 1856, sida 1

umf — vi kunna härtill foga såsom tredje figur.s den .ystra, suppskrämda, på höft: och Guds försyn utåt obekanta nejder skenande hjorten, hvilken på sätt och vis verkligen spelar en väsentlig rol genom hela berättelsen. Vi hafva här, som sagdt är, sett ridån rulla upp öfver ett nattligt äfventyr, romantiskt, men på samma. gång fullkomligt i: andan af den tid, i hvilken: poemet spelar, och framför allt i hög grad egnadt att från första ögonblicket spänna vår uppmärksamhet. Låtom oss nu gå vidare. Den lössläppte kronhjorten, skygg af naturen och oupphörligt eggad genom ryckningarne i de snaror, hvarmed den olycklige unge mannen hålles fastbunden på hans rygg, har redan fördjupat sig in i den villande skogen. Med en skärskildt anmärkningsvärd episk verve skildrar författaren i det närmast följande hjortens flygt; en skald med mindre liflig intuition skulle här funnit ett ämne att till leda uppehålla sig vid, Chr. Wintber ilar med sin beskrifning i flåsande, andfådda strofer förbi läsarens ögon. Utan bejd eller rast går det uppför backe, utför backe, öfver stubbar, stenar och bäckar; ett ögonblick snafvar den arma hjorten öfver några trädrötter, men reser sig igen och fortsätter sitt lopp; här har han plötsligen framför sig ett skogsvatten, han kastar sig deri, skrämmer upp vildänderna ur säfven, simmar öfver och börjar åter, uppfriskad af badet, med förnyade krafter sin irrfärd. Under detta lider den arme fången tusen qval, liksom Mazeppa i den nyare sagan; han sargas: af trädens grenar och af hagtornsbuskarnes nålar, det knakar i hans lemmar vid djurets oberäkneliga satser och språng. Sålunda går dagen, — ty dagen har ändtligen gått upp, Septemberdagens varme, guldstrålende Sol!