Aftonbladet – 23 februari 1856, sida 1

par i händerna, man stöter ur valdhornen en vrålande musik och —släpper hjorten.på fri hand. Djuret, förvilladt af dessa oharmoniska jjud och detta ursinniga stoj, tager med: sin börda ett förtvifladt hopp öfver gärdesgården och rusar till en början utför en all af linlar, vid hvilken här och der ligga hoffolkets byggnader, halft undangömda bland träden. I det ögonblick hjorten ilar förbi det sista huset — en sirlig, med uthugget bildverk prydd byggning, framskymtande bak rosenhäckar — öppnar sig hastigt ett fönster och en qvinnoröst höres derifrån med ett uttryck af blandad smärta och hån utropa: Nu Lykke da paa Reisen, allerdeiligste Svend! O, vend din rappe Ganger ret snart her hjem igjen! Dveel ikke altfor lenge, ak, din udvalgte Mö, din yndefulde Rose, af Sorrig vist vil dö! Hvarpå hjorten, blixtsnabbt susande förbi, försvinner i närmaste skog. Vi hafva här i korthet återgifvit den första scenen, den första taflan af den karta utaf handlingar och skilderier, som utgör den i så många afseenden ytterst märkliga dikt, hvars titel är öfverskrifven dessa rader. Denna scen är icke blott i och för sig af mycken effekt, utan sätter oss derjemte med ett slag ini hvad man kallar ;medias res,; den låter oss genast från början ana, att här är ibakgrunden någon mörk och hemlighetsfull historia, och den låter på en gång åtminstone skymta förbi oss styckets hufvudfigurer,: den åt en raffinerad hämnd eller svartsjuka offrade yn; lingen, den sällsamma qvinnoskepnaden i fönstret emellan rosenbuskarne — denna den sömnlösa passionens bild, skadeglädjen, som vakar före solen för att njuta af brottets tri