ledes hade jag intet annat val än enkan Pettibornes ömkliga släda — eller ock vara hemma. Nu var det så, att ehuru jag varit så illa tvungen bjuda Dolly och Jenny Pettiborns åka med mig (den gamla modren tvang mig till det), så hade Sally Marsh slagit fram, att kanske hon skulle ge bror sin på båten och åka bredvid mig på kuskbocken, åtminstone hem. Detta gjorde att jag var så mycket enträgnare att få enkans släda kosta hvad det kosta ville. Nå väl! När nu alla hade hvar sin släda i beredskap, så blef nästa fråga hvart vi skulle åka. Somliga voterade för Pardon Bowers värdshus vid Portlandsvägen, tio mil bort; andra för Gosuams nere vid kusten, och andra för Lem Daviss borta vid Cobbrook. Jag tänker vi skulle väl slutligen bestämt oss för Pardon, ty han hade ett stort rum att dansa i, och hans Carolina — det var någonting det — skall ni tro! Men då vi mest tagit vårt beslut, att hålla oss till honom, var det intet annat än priset, som stod oss emellan, ty Pardon skämdes inte att vilja ha fem och en half för hvar karl och tre och en half för hvart qvinnfolk — kan ni tänka er något sådant! Nå väl, Pardon han svor och vi baresta argimentera; och så stod saken, då det kom ett bud skickandes ifrån unge George Peabody, som var gift med Jane Marsh, Sallys syster, och som bodde på squirens lilla hemman vid Colebrook, att vi bara skulle komma ut dit och ta spelmännen med oss så skulle han ställa till alltihop och det skulle inte kosta oss en skilling. O Gud, jag ville önska ni kunde sett Pardon Bowers i synen då jag berättade honom denna nyhet. Vi bade haft en lång öfverläggning med honom på förmiddagen, Pelly Bigelow och jag, men han var styf som en pinne; sä fick jag straxt efter middagen höra talas om George Peabodys anbud, och då gick jag och Joe Marsh med mig, rät öfver till Pardon för att säga honom allt detta. Karlen såg oss komma på afstånd och gladde sig nu kan tänka att vi skulle bli som vax i hans händer. (Forts.)