igt skratt. Onkel Nats förslag blef derefter stt ordspråk, och hvar och en åtog sig hädanefter gerna hvad besvär som helst, om blott de andra ville passa uppp. Slädpartiet. Nå vä-äl — begynte yankeen — efter som hela det muntra sällskapet gifvit oss mest en historia per styck, så lärer det väl se underligt ut om jag skulle hålla mig undan; dermed så skall jag just berätta er en historia om det stora slädpartiet i Wiscasset, österut i Maines distrikt. Det är nu nära på tio år sen jag höll skola i Wiscasset. Det var ej frivilligt jag blifvit skolmästare, men som jag inte var i stind att få något bättre, så tänkte jag det kunde vara rätt så godt att slå mig på det, eftersom ändå tolf dollars i månaden och maten var bättre än rakt intet. Således begynte jag mitt verk och satt i skolhuset tio timmar af dagen, medan jag tog mina mål än i det ena huset än i det andra, för att taga ut min bestämda skärf af hvart och ett af de hushål:, som hade barn i skolan, på så sätt, att jag åt fem dar på hvar gosse och tre dar på hvar flicka. Först gick jag till squire Marsch, sedan till fattigföreståndarn Sweets, sen till prestens; på alla dessa ställen mådde jag som perla i guld, med godt om mat — och läcker mat sen! Men, bevara mig Gud, när jag kom till somliga af de andra, — gamle Brooks och enkan Pettiborne och George Seabury — usch! det var annat det! Brook var en riktig gnidare och gammal seg oxe, och härsket fläsk och dålig potatis var den bästa kost jag fick under hans veckor. Till all evinnerlig lycka hade han då bara två barn, en gosse och en flicka, och jag var glad att låta honom slippa me! sju dagar i stället för åtta; sanningen att säga, hade jag väl aldrig stått ut så länge en gång, men till all lycka bjöd squiren mig till middag om söndagen, och så hade vi på torsdagen ett täckstickninsgille hos fattigföreståndarens, så att då fick jag mig två goda mål, och det gjorde hvad det kunde; men allt det här hör inte ihop med