kockembetet för qvällen, och vi hotades således med den mindre angenäma utsigten att få gå hungriga till sängs. Onkel Natx, som vi hvardagsvis kallade honom, var en munter gammal gosse, sjelfva välviljan, frodigheten och godlyntheten personifierade, medan under allt detta framskymtade en god portion naturlig qvfckhet. Tjock och fet och med anlag för andtäppa, stönade han och pustade vid minsta rörelse och påminte då ovilkorligen om ett litet lokomotiv. För att nu reda oss ur den uppkomna svårigheten, vände vi oss alla till oonkel Nat. Bevare mig (hans favorituttryck) hvad ni bråka mycket om ingenting. Hur ska vi få qvällsvard skrika ni? — Bah! det är väl ingenting lättare i verlden! Vill ni bara passa mig opp, gossar, så skall jag bli er kock., Gerna, gerna! hördes villigt svaras från alla håll. Sedan detta blifvit afgjordt, satte sig Onkel Nat helt beqvämligen ned på prostbänkens och begynte exercera sina frivilliga. Se så, Richard, tag hit litet ved och tänd upp eld. Isaac, gå ned till bäcken och bär upp ett ämbar vatten; och du Mac tvätta och skölj potatisen medan elden tar sig, så att den är färdig att sättas på så snart grytan kokar. Nå Jake, skär du af några skifvor af fläsket,, fortfor vår chef med största sang froid, och sätt dem på elden att stekas.. — Men det var ju ni som lofvade skaffa oss qvällsvard, onkel Nat! — Ja det lofvade jag — men ni skulle passa mig upp, genmälte han i det han gaf Tom en betydelsefull blick och på samma gång befallte honom att sätta fram talrickar. Alla invändningar voro fruktlösa; de hade gått in på att passa honom up om han ville vara deras kock. Allt var nu iordning, qvällsvarden färdig, och der satt än den gamle gossen och hade ej rört sig ur fläcken. Bevara mig, (en högljudd stynkning), bevara miga, sade onkel Nat, har inte jag skaffat er qvällsvard, och var det inte det lättaste i verlden! — Gossarne voro i fällan, men sprattet var godt, och njutningen af den ypperliga aftonmåltiden förhöjdes änvu mera genom ett hjert