Aftonbladet – 21 februari 1856, sida 1

sköta sig sjelfva till bösten, då deras egare får anställa ordentlig jagt efter dem: Det är ofta ganska svårt att fånga och åter vänja dem vid oket; men huru förvildåde de än äro, visa de dock tydligt tecken till att de igenkänna sin egare. Då de sålunda blifvit släppta på egen hand, har det dock händt att man sedan aldrig hvarken sett eller hört till dem mera, och hafva vid dylika tillfällen de stackars djuren troligen, fallit offer för några af vildmarkens rofdjur. Så väl björnar som vargar lära nemligen våga sig på oxarne: En teamster, som rådde om ett mycket vackert sex-0x-spann, släppte dem en dag i skogen att. beta. Sent mot qvällen hörde han -ett häftigt råmande. Det fortfor emkring en timmas tid och upphörde då på en gång. Som det var alldeles mörkt, måste man vänta till morgonen, då oxarnes egare genast i dagbräckningen begaf sig ut med en kamrat för att söka utforska orsaken till oväsendet. Efter att hafva vandrat omkring en mil påträffade de en af hans bästa oxar liggande framstöpa j marken, och då den undersöktes befanns ål ätet i köttigaste delen af dess ena länd, så stort att man skulle kunnat köra ned en hatt deruti. Han, hade blödt oerhördt. I market? syntes spår efter den strid som måste egt rum, och spåren utvisade att anfallaren varit en björn, hvilken troligen under striden utmattåt oxen och sedan släckt sin glupande hunger med att spisa af honom, ännu lefvande. En väg buskades ut till stället der det stackars djuret låg, hvarefter han blef lagd på en släda och af ett par af sina kamrater dragen hem, hvarest hans sår omsorgsfullt sköttes. Han kunde dock aldrig fullkomligt läkas, ehuru han blef så pass mycket bättre, att han kunde gödas och sedan slagtad användas till timmermännens föda. Efter . det oxarne blifvit framförda och vi hvilat ut några dagar, börja vi, så vidt tillräckligt snö fallit, vårt skogsarbete. Som det är åtskilliga olika slags arbeten som skola göras, får hvarje arbetare sitt bestämda uppng. Merändels är hvar och en på förhand