val, sade det lilla sataniska benranglet, i det han uppgaf ett demoniskt skratt. Då vi väl insågo att motstånd skulle tjena till intet, underkastade vi oss motvilligt vårt öde och aflade den fordrade eden, medan de sjelfvalda domrarne under tiden lekte med sina stora blanka knifvar, som om de ej skulle önska sig någon trefligare förlustelse, än att få skära halsarne af oss, eller hugga oss i småbitar. Efter att hafva undergått denna tvångsceremoni, erforo vi att man väntat på att alla skulle säga sin tanke, för att afgöra hvad man skulle taga sig till med oss. Resultatet af öfverläggningarne känner läsaren. Väådli nog hade således vår belägenhet varit, då våra lif berodde på ett blott infall af några få af våra likar och räddades kanske blott genom öfvervigten af en enda röst. Vi underrättades nu, att de verkligen voro stadda på jagt efter en förbrytare, och att stugan der framför oss var hans bostad. De hade i tvenne veckor följt hans s år. De brott för hvilka han anklagats voro mord och häststöld. De hade under några dagar hållit hans koja i belägringstillstånd. Under hela denna tid hade han bibehållit en envis tystnad och ej visat något begär att i godo uppgöra saken, eller velat gifva n got slags upprättelse. Deras första beslut hade varit att genom svält locka honom att ge med sig, men denna plan hade de öfvorgifvit och ämnade nu tvinga honom att komma ut, eller ock bränna honom inne i hans egen boning. Som det var föga troligt att han af svält skulle låta beveka sig. ryste jag för det uppträde som stundade, och hvilket jag i tankarne redan såg för mig. Men det fanns ingen möjlighet att komma undan; således hade vi intot annat att gör: 1, än stanna der vi voro och bereda oss att uthärda hvad fasansvärda uppträden än ödet hade i beredskap. (Forts.)