Aftonbladet – 20 februari 1856, sida 1

liga verkan. Man bjöd oss derpå äta, och då vi tacksamma emottogo anbudet, visades vi till en flat klipphäll, hvarest:stoden jerngryta, fylld med; en obeskrifbar massa, hvilken i brist på bättre benämning: torde af sakkunniga personer fått namn af en hopstufning. Väåra värdar åto med oss, och inte fattades åtminstone sällskaplighet vid måltiden. Jag förvånades att de ej. bjödo oss att stiga in i kojan och att.dealdrig ens häntydde på den. Jag märkte dock att fyra af dem ständigt höllo vakt vid: dörren samt att de alla voro från topp till tå väpnade och rustade. Den lilla skrumpna gubben, till gestalten liknande ett förvridet frågtecken, hade blicken så allvarligt och oaflåtligt fästad på vår packning att jag hyste mina starka tvifvel atminstone om hans ärlighet. Oaktadt min hunger, som under de tjugofyra förflutna timmarne haft god tid att ostörd utveckla sig, kunde jag dock ej rätt njuta af måltiden. Hälften af de okände männen voro under inflytelsen af ett omåttligt förtärande af starka drycker (erhållna Gud vet på hvad sätt), och den öfriga befunno sig i ett eget slags munter sinnesstämning, som ständigt framställde för deras upphettade inbillning en mängd angenäma och menskliga förlustelser, såsom halshuggande, skalperande och mera dylikt. En af dessa berättade i skämtsam ton en anekdot om ett envige han haft, ett eller par år förut, i en aflägsen -vrå af Kentucky. Bf ter att hafva med tummarne klämt ut det ena ögat på sin motståndare, kört ett halft dussin af hans tänder ned i halsen på honom och bröckt hans näsben, lyckades han få hans öra mellan sina tänder och väntade då att han skulle ge sig. För att lemna honom? till: fälle dertill gjorde han ett ögonblicks uppehåll innan han bet till, men det var godt gry i karlen och han skrek bara: ,Gå på du,