Aftonbladet – 20 februari 1856, sida 1

belt så reslig som hans, och hvars händer — framsträckta för att helsa oss -— mera liknade klorna på någon stor roffogel än vanliga menniskohänder. Hollah! skrek han. Hvarifrån komma ni, främlingar 2 Ingenstädesifrån direkte, svarade jag. I hvad ändamål då ?, Tänkte göra en handelsresa åt annat håll, men indianerna voro på språng — och så ändrade vi kosa.n Ha ni någonting med er i rödskinnens smak ? frågade han, betraktande våra renslar lika girigt som hunden ett smakfullt ben. Inte hvad jag vet. Åh bb Under tiden hade hela skocken samlat sig omkring oss. De utgjorde jemt ett dussin, och jag måste tillstå, att ehuru född och uppfödd bland vildmarkens söner, hade jag aldrig under hela mitt lif sett en sådan samling af råa och vilda figurer. Min vän Jim Bowers (ni torde ursäkta att jag ej förr presenterat honom) föreslog att vi skulle fortsätta vår väg, emedan vi eljest torde bli uppehållna, då hela ändamålet med vår. resa skulle förfelas; men jag visste, att om våra nya vänner hade i uppsåt att göra oss något ondt, skulle de sätta sin plan i verket så snart vi förlorat dem ur sigte. Jag antog derför en kamratlik oförskräckthet, som jag var långt ifrån att känna, och svarade att jag för den dagen åtminstone ej skulle kunna förmå mig att skilja mig från det goda sällskap vi händelsevis påträffat. Detta yttrande emottogs med ett muntert hurrarop, och jag bjöds genast en uppfriskande styrkedryck. För att säga sanningen behö de jag den väl. Den återställde icke allensst mina medtagne krafter, utan stärkte äfven mitt mod. Jim förtärde sin del med samma lyck