Aftonbladet – 19 februari 1856, sida 2

sällskap tillsammans; en yankee från Maine, en quadroon-indian 4) samt en skogsbo som jag sjelf. Han och jag voro gamla bekanta, men de båda andra kände vi högst obetydligt, efter att blott några få veckor förut af en slump hafva sammanträffat med dem. Indianen var en välvext reslig karl, med en alldeles förvånande muskelstyrka; hans skicklighet i bruket af skjutgevär, hvilket vapen han aldrig gick utan, äfvensom i handterandet af en stor knif han alltid bar, gränsade till det otroliga. Hans ansigte var icke sådant, att det kunde rekommendera honom till någons välvilja, och det förundrade mig derför icke att jag, hur jag än bjöd till, dock ej kunde fördraga honom. Yankeen var till utseende och karakter en typ af en viss klass af hane bröder — illfundig och ej öfver sig modig. Dock ansågo min vän och jag, att som de kände landet, dit vi ämnade oss, bättre än vi samt kunde tala spanska och vorg väl försedda med handelsvaror, var det en förmån för oss, att hafva dem med oss i sällskapet. Straxt ofvanför Couniel Bluffs, hvars storartade och sublima anblick. jag aldrig kan glömma, råkade vi på sex Pawnee-indianer, tiliesammans med hvilka vi bivuakerade för natten. Det var en fruktansvärd natt i ordets ena betydelse. Vi bredde ut våra filtar i en cirkel, läggande 0ss så till sägandes med fötterna 1 centern och med Iropparne i radier utåt, Vår packning begagnade vi till hufvudgärder, Himlen var vårt tak och skogens lötverk våra gardiner, Det ber slöts att quadroonen och yankeen skulle hålla vakt medan vi såfvo, och de intogo följaktligen sina platser på något afstånd. Allt var snart tyst som i grafven, utom tjutandet, gläff) Så kallas de, som hafya em mulattska till mor och en hvit till far.