Aftonbladet – 19 februari 1856, sida 2

sandet och vrålandetaf vilddjuren, till hvilkas afskräckande vi vidtagit det vanliga försigtighetsmåttet att tända en stor eld. Jag hade väl, efter hvad jag kunde beräkna, sofvit i omkring tre timmar, då jag väcktes af att någon sakta drog i min rense Det finnes ingen tvekan mellan vaka och sömn hos den vaksamme, vid öfverrumplingar vane vildmarkens invånare. Om han vaknar kan man vara säker att han är spritt vaken med alla sina sinnen i full verksamhet, för att efter ej mer än tio sekunders besinningstid vidtaga de klokaste medel till sin räddning. Jag rörde mig icke, ty jag visste blott allt för väl, att om en fiende var så nära, skulle första rörelse af mig bli signalen till ett ögonblickligt dödsslag. Det halfskumma skenet från den nära förtärda elden visade mig vildarnes mörka figurer liksom min vän ligga i ostörd hvila, men vakten såg jag ej till i den flyktiga blick jag kastade omkring mig. Rörelsen af min rensel fortfor, och jag kände att den sakta drogs undan från mitt hufvud. Dock låtsade jag ännu sofva. Slutligen var renseln alldeles borttagen, och man lät varsamt mitt hufvud nedfalla till marken. Jag låtsade mig blifvit lindrigt störd och ombytte, såsom under en orolig halfslummer, ställning. Då hörde jag quadroonens röst yttra följande befallning: Om han vaknar, så stick knifven i honom innan han hinner andas.s pSå skall jag!s var yankeens kallblodiga svar. Bär den här renseln bort under klippan der, medan jag kniper den andran, sade quar droonen, ,Skynda bara! ropade yamkeen, i det han ljudlöst aflägsnade sig, med min packning på ryggen. Quadroonen kröp nu bort till min vän, som