STOCKHOLM, den 19 Febr. Man protesterar högligen från den konservativa sidan emot att den ställning, i hvilken vi uti sednare tider befunnit oss till Ryssland, skulle haft ett ohelsosamt inflytande på vårt samhällslif och vår utveckling. Att de stockkonservative och reaktionäre, som i sitt hjerta fördöma allt framåtskridande, och hvilkas hela politiska sträfvande går ut på att förneka hela den organiska utvecklingsdriften hos samhället, icke vilja höra talas om någonting sådant, är ganska naturligt. De anse ju sig, sina åsigter, sina organer såsom par pråference svenska, och de tala ej sällan vidt och bredt om nationalitet och historisk utveckling, då de i sjelfva verket just fäkta för att bevara det i inre mening osvenska, det usla och dåliga uti bestående förhållanden, att ge ett skenlif åt det, som redan är utdödt, färdiga att för dess skull och för att upprätthålla de privilegier och särskilda intressen, som de anse för det vigtigaste, uppoffra till och med ett och annat som är sannt och svenskt uti bestående förhållanden och institutioner. Vi vilja icke säga, att desse stockkonservative älska Ryssland — sympatier för Ryssland kunna icke finnas hos någon svensk man, för hvilken fosterland, ära och samvete äro annat än tomma ord — men detta hindrar icke att Ryssland älskar dem och utgör ett moraliskt stöd för deras sträfvanden, liksom i allmänhet för allt hvad godtycke, reaktion och fribetsfientlighet nämnas kan i Europa. Men äfven Svenska Tidningens, som ju skall höra till en helt annan klass at konservativa, som säger sig hylla det sansade framåtskridandet och som understundom bannar sina konservativa vänner derföre att de äro alltför omedgörliga och okloka och icke besinna hvad derag frid tillhörer — äfven Svenska Tidningen tillbakavisar med harm den tanken, att Ryssland kunnat på något sätt vara menligt för svenska statskroppens sundhet och förkofran och säger sig -skola icke upphöra att, till den kraft och verkan förnuftet kan göra sig gällande, protestera mot alla dylika påståenden. Den tidrymd, hvarom: här är fråga, ligger oss allt för nära, att en verklig historisk granskning af dess förhållanden skulle vara möjlig. Men då alla dess hemliga akter och i det politiska lifvet verkande ; motiver från olika håll en gång komma i dagen, skola de utan tvifvel klarare, än hvad man hittills kunnat erfara, vittna derom att det såta förhållandet till Ryssland icke varit mycket ärofullt eller lyckosamt hvarken för landet. eller dynastien, och besanna Adlersparres varnande ord till Carl Johan, att i samma stund svenskarne ej äro emot ryssarne, äro de med dem, d. v. s. deras ödmjuka tjenare,. Hvem erinrar sig icke att inledningen till förbundet med Ryssland utgjordes af en just med anledning af detta tillämnade förbund som nödvändig ansedd reaktionär åtgärd mot tryckfriheten. att Carl Johan straxt innan han reste till Åbo, för att der försäkra czaren att han alltid skulle blifva hans uppriktigaste stöd och att Sverge skulle blifva hansuppriktigaste bundsförvandt, att dess vapen, dess röst, dess välönskningar alltid skulle tillhöra honomp, lät vid riksdagen i Örebro, med åsidosättande af de i grundlagen föreskrifna formerna, genomdrifva en förändrad tryckfrihetsordning och införandet af den förhatliga indragningsmakten, hvars nitiska användande under Carl Johans regering icke bör ha varit Ryssland synnerligen oangenämt. Om arten af det vänskapliga förhållande, hvari Sverge genom en politik, som stred emot nationens alla sympatier, vittnar bland annat den konvention som blifvit afslutad med Ryssland om ömsesidig utleverering af flyktade undersåter och som står i strid med de rättsoch humanitetsprinciper, som numera göra sig gällande i dylika öfverenskommelser med civiliserade stater och hvarpå äfven de konventioner, Sverge-Norge med andra makter i detta hänseende afslutat, stödja sig. Derom tala äfven de upplysningar som på sednaste tiden kommit i dagen rörande Rysslands kärvänliga sträfvanden i Finmarken, som så länge i stillhet fortgått, utan att de förenade rikenas folk eller de öfriga europeiska makterna förr än på den allra sista tiden fått höra ett knyst om dessa förhandlingar, i hvilka det föraktfulla öfvermodet och den obändiga kiflystnaden och rofferibegäret å den ense sidan stå i den starkaste kontrast till det artiga, undvikande och försonliga förhållandet å den andra. Det har alltsedan Peter I:s tid hört med till den ryska statskonsten att såvidt möjligt blanda sig uti eller i hemlighet inverka på andra och isynnerhet närgränsande staters inre olitik. Ryssland har dervid alltid underlåst inre stridigheter och alltid gynnat det port som varit mest hinderligt för samhällets ugna utveckling och inre styrka; oftast har det sålunda gifvit moraliskt eller materielt stöd åt de aristokratiska och ultrakonservativa fraktionerna, men stundom äfven åt de revolutionära. Hvem känner icke Rysslands förbittring, då Gustaf III:s första statskupp lofvade att rädda landet ur frihetstidens oredor och. partisöndringar och ge nationen stör-; re sammanhållning och styrka. Svenska Tidningen medgifver, att Ryssland på den sednaste tiden utöfvat en stor inflytelse i Europa och isynnerhet i de södra länderna, men att detta inflytande äfven skulle i någon mån