Aftonbladet – 19 februari 1856, sida 1

tadt många tecken till missnöje hos mrs Margold och hennes dotter, om vi ej just i detta ögonblick kommit i sigte af Wellingtons värdshus, hvilket förmådde mr Butts att afbryta sina sångöfningar och gifva sina hästar en uppmuntrande klatsch, för att med tillbörlig fart köra fram till porten. Vi funno ett snyggt värdshus nog och en dräglig frukost; men sjelfva platsen var en bild af förödelsen. Det var en af dessa så kallade städer, som under spekulationens tider plötsligen uppsprungit, och de stora fabrikshusen, i den stora källaren och åtskilliga andra missfoster hade aldrig rönt behaget af en fönsterruta eller en målarborste, icke heller tycktes de någonsin blifvit begagnade. Ett diverse-magasin sägs der äfven, utbjudande till salu alla möjliga köpmansvaror, från silkesvantar till gås-tjuder, oxtömmar, tekoppar, stöflar och hattar inberäknade. Ehuru allt detta i de mest frestande ordalag stod tillkännagifvet på skylten, satt köpmannen rökande och sysslolös på trappstegen, medan några få dagdrifvare der nedanför tycktes vara blott whiskey-kunder. . En bank fanns der — det faller af sig sjelft — likasom att den vär stängd, ehuru dess skylt ännu blängde ned mot den narrade förbivandraren. Och detta var Wellington!s — Föga ära för le vainqueur du vainqueur du mondel, Efter frukosten, vid hvilken, i parentes sagdt, mr Butts och hans vän intagit högsätena, togo vi afsked af Margalds, hvilka skulle återgå till stora landsvägen, några mil bortom Wellington, medas vi färdades vidare inåt skogarne. Innan vi begåfvo oss af, sökte mr Butts tillfälle att kalla oss som vittne till att han återlemnade mr Margold sedeln, hvilken han lagt på bordet hos Gastons: I Ty ser ni, Gaston är inte den som låter ! huttla med sig; utan derför så sa han åt mig