Aftonbladet – 18 februari 1856, sida 2

trakten, troende sig — att dömma af hans hyggliga utseende och förbindliga sätt att vara — hafva råkat på ett mönster af höflighet. Det hade varit på miss Angelicas enständiga begäran som de lemnat den vanliga stråkvägen och begifvit sig inåt skogarne. Hon hade velat vara litet romantisk, men hade ej beräknat hvad det skulle kosta henne. Butts var i sanning allt hvad de hade hoppats vid hans första bekantskap, skicklig, godlynt och välvillig, och dock brast han, såsom vi sett, helt och hållet i kunskap om arten af den rol han åtagit sig. Han hade aldrig umgåtts med några andra, än dem som ansågo honom fullkomligt jemnlik med dem sjelfve. Fan var son af en anktningsvärd jordbrukare, hvars vidsträckta egor med tiden skulle lemna en vacker utdelning åt hvar och en af hans arfvingar; och då vår vän Dan åtog sig, att med sina hästar föra mr Margold ett stycke väg genom skogarne; så föll det honom aldrig en minut in ått icke han ialla afseenden skulle utgöra en medlem af sällskapet — oberäknadt hans pligt mot hästarne, hvilken han uppfyllde: med: noggrannaste trohet och ingen ringa skieklighet. Allt detta visade han så tydligt, att jag bara undrade på det ieke miss Margold kunde. mera odsinnadt öfverse med hans påftugenheh då fon ej kunde undgå att inse det den härledde sig från pur okunnighet och ej någon ond mening. Men olyckligtvis tycktes den unga damen frukta att hennes stora värdighet ohjelpligen skulle gå förlorad om hon icke visat sin harm öfver hvarje förnyad näsvishet, och som Butts var en af dessa som ej kunna fatta äfven den påtagligaste vink, så talade han bara så mycket mer, i tro att han ännu ej funnit på rätta sättet att. göra sig angenäm. Efter en stund, då han fann det omöjligt