Aftonbladet – 16 februari 1856, sida 2

jär allt hvad som behöfts? Vi vilja verkligen dej tro svenska presterskapet så okunnigt, att -Å det skulle: bäfva tillbaka för en sådan lumi penhet Nej! -Hindret ligger i den gifna tidsbestämmelsen; borttages ej denna, har man -Å på reformens bana i detta fall ej hunnit ett I tuppfjät framåt. Här är nu icke fråga om dem som redan Järo prester; dem åligger nu en gång att unI derkasta sig en pastoralexamen. Men det . kommande slägtet! Hvarför icke för dem afhbjelpa det öfverklagade onda, genom att låta I besagde examen ingå. i prestbildningen, och Jlåta den undangöras när man är färdig dermed och alltid innan det vigtiga embetet tillträdes? Må man sedan stadga en viss-ålder inom hvilken ej de tjenster få sökas, till hvilka pastoralexamen. nu utgör ett oeftergifligt vilkor: På detta sätt skulle kyrkan få emottaga kunniga män och presterskapet slippa att stå i en dem ovärdig och, hvad andra embetsmän beträffar, okänd kategori. Det är ock detta det allmänna omdömet sedan länge Jfordrat, och det måste ovilkorligen förr eller sednare ske om ej den öfverklagade prestbristen slutligen skall bli total. Till dess emellertid sådant sker, kunna vi ej annat äny-uti ifrågavarande författning, se ett lappverk som öfverskyler brister utan att bota dem och som dessutom, för att blifva fullt tillämplig, tarfvar: åtskilliga förklaringar. Blott, ett godt har den med sig, nemligen att göra besagde examen, så. länge den skal! bibehållas, uniform inom alla stift och upptaga endast ämnen som äro rent presterliga, om man :undantager den föråldrade och löjliga disputationsakten. ÅA. PS — Tyska tidskriften Grenzboten innehåller en ganska märklig korrespondens om den närvarande politiska: ställningen, hvilken bidrager till att i åtskilliga hänseenden kasta ett ljus öfver Rysslands planer och intriger. Rysslands. plan är, enligt hvad förf. antager, nucliksom vid de förra konferenserna, att söndra de allierade eller åtminstone: skilja Österrike från vestmakterna. Äfven denna gång finnes en punkt, som icke är bestämd; det är den femte om de särskilda vilkorefis. Dessa voro af Österrike provisoriskt uppgifna på följande sätt: 1) Förbindelse att ej befästa Ålandsöarne, 2) Rektifikation af asiatiska-gränsen, 3) Sardiniens deltagande i freden och ett fjerde. som ej är närmare bekant, men som af engelska tidningar uppgifves handla om konsulater i Svarta hafvets hamnar. Ryssland hade temligen naturligt i sin depesch af den 6 Januari förklarat, att det icke kunde antaga dessa vilkor, : då det icke: visste .hvad. som -förstods under dem. Grenzbotens korrespondent fortsätter : Angående denna punkts formulering sker nu först ett lifligt utbyte af depescher mellan Paris och London, eller det. är snarare just.nu slutadt; men med Österrike har ännu icke blifvit gjordt ens något försök till öfverenskommelse! derom. i ; Här är således den punkt vid hvilken Ryssland kan hoppas att det ännu en gång skall lyckas det att förhindra alliansen mellan vestmakterna och en af Rysslands kontinentala grannar. Men skulle detta lyckas, så skall det svårligen finnas . vara . beredvilligt till en fred, i hvilken det skulle åtaga sig att afträda land och folk, och som gör hvarje framtida ryskt angrepp mot Turkiet till en kränkning af den positiva. och skrifna. europeiska folkrätten, kortligen upphäfver dess prioritet till det turkiska arfvet, hvarpå: Ryssland sedan ett århundrade gjort sig säker räkning. Ryssland skall vid fredsunderhandlingarne utan tvifvel äfven försöka att spränga alliansen emellan England och Frankrike. Kejsar Nikolaus trodde icke att denna allians vore möjlig, hans efterträdare har ända till för få veckor sedan hoppats att det skulle vara möjligt att upplösa den. Kejsar Nikolaus, som man i Berlin så gerna ville kalla den store, kunde alldeles icke förmås att tro på denna allians. Drouyn de Lhuys, då för tiden utrikesminister, sade år 1853 till hvar oeh en som ville höra: Vi skola ingå en allians med England, vi skola sedan göra krig, och vi skola slutligen förena hela Europa till ett korståg emot Ryssland.s Hr von Brunnow rapporterade från London att den allmänna opinionen skulle tvinga ministeren till ett förbund, Kejsaren fortfor som förut; han litade derpå att lord Aberdeen hörde till de menniskor, hvilkas ungdom infaller med året 1814, och som derföre icke kunde lemna farhågan för Frankrike eller tron att förbundet i Chaumont måste vara äfven den nuvarande politikens basis. Man har, som sagdt är, äfven sedermera i Ryssland fasthällit den tron att en en engelskfransk allians vore ett oting. Vill man veta skälet till denna tro, så behöfver man blott läsa Kreuzzeitung, hvilkens tankar likaledes äro fastfrusna vid minnena från 1814. Annorlunda, förstår jag, skall verlden gestalta sig i ett sådant hufvud. I Berlin, och visserligen icke i de -litteratas och privatas kretsar, frågar man. på: sätt Och vis ännu hvarje dag om armeön vid S:t Omer ännu icke blifvit inskeppad försatt gå öfver Kanalen och eröfra England. Men Ryssland har också verkligea gjort försök att upplösa det engelsk-franska förbundet. Mot Sebastopols fall trodde Ryssland att ögonblicket var kommet. Redan förut hade rent privata Vänskapsbevis blifvit utbytta mellan medlemmar af. ryska kejseiliga