Aftonbladet – 16 februari 1856, sida 1

TEATER. Molieres . Skola för äkta män har beträdt den. svenska scenen. Få, om ens någon, hafva, såsom denne författare, förstått att på en gång roa och upplysa; att teckna seder och karakterer med sanning och kraft, utan att onödigtvis uppröra hjertat och pressa ögat, hvilket är den moderna dramens svaga sida, samt att med det finaste skämt, i stället för docerande straffdomar, bestraffa och korrigera det föraktliga eller narraktiga, utan att karrikera, på samma gång som han, utan att någonsin falla in i det sjukt sentimentala, visar det goda och ädla. Han har gjort af komedien, hvad denna alltid borde vara, ett porträtt, eller en spegel, hvaruti menniskorna kunna igenkänna sina brister och svagheter, kunna, med ett ord, se sig sådana som de vanligtvis äro och icke sådana som de någon gång kunnat vara, hvil-. ken sednare uppgift är tragediens. Uti ifrågavarande komedi hafva vi tvenne gamla ungkarlar, Sganarelle (hr Dahlqvist) och Ariste (hr Almlöf) begge bröder samt med hvardera sin qvinliga pupill, Isabelle (mll Jacobsson) och Leonore (fru Hedin) begge systrar. Bröderna äro fullkomliga kontraster. Ariste, Leonores förmyndare, är en fullständig sprätt enligt modet för hundra år sedan och han anser den för en dåre som icke följer med sin tid; hans uppfostringsmetod går ut på att gifva Leonore den högsta möjliga frihet i allt och han låter henne ostörd njuta alla sin ålders nöje i Sganarelle, som gör sig en ära af att såväln. tänkesätt som klädedrägt vara olik sin tid, uppfostrar Isabelle efter den patriarkaliska metoden; han stänger henne inne och vakar öfver hvarje steg hon tager. Bröderna öfverstämma likväl i ett, det nemligen att: gifta sig med hvar sin pupill. De fordra ett cke så ringa arfvode för sitt förmyndarebesvär.