Aftonbladet – 16 februari 1856, sida 1

ten och husdespoten, sjelf blifva hufvudtråden i den intrig som spelas hela stycket igenom; att Jåta honom blifva, att vi så må uttrycka oss, den brygga, på hvilken de begge älskande mötas, medan han sjelf tror: sig som bäst och för alltid hafva vidgat svalget mellan dem, och allt detta under en dialog så ledig och så utsökt qvick, att den endast kan flyta ur en penna som gjort till sitt hufvudföremål att göra konsten till ett troget aftryck af naturen. Hvad öfversättningen af hr B—t angår, så förefaller det oss visserligen som om den franska udden på ett och arnat ställe något för hårdt berörts af den svenska slipstenen; men man kan dock säga att den i allmänhet är lyckad, att versen med lätthet kan. utsägas samt att den genomlöpande humorn högst sällan lider af den bundna formen, något som är särdeles svårt att iakttaga, när man på svensk vers vill öfverflytta den franska. Hr B—t förtjenar mycket loford för sitt arbete och han kan för svenska teatern blifva hvad Remmer en gång var. Sjelfva utförandetSvar särdeles förtjenstfullt, hvad karaktershållningen beträffar; men samspelet lemnade här och der något öfrigt att önska. Enhet och raskhet i samspelet, redan så nödvändiga i prosan, äro det ännu mera i versen, ty den bestämda rytmen gör att luckorna lättare förmärkas. Iakttages ej detta med tillbörlig påpasslighet, så störer dialogen hela illusionen, liksom de synliga skarfverna på en dekorationsfond, om än aldrig så väl målad. Fru Hedins och mamsell Jacobssons kostyråer, ehuru vackra i och för sig sjelfva, öfverensstämma icke med de öfriges, hvilket gör att samtelige herrarne i: pjesen bredvid de begge damerna se ut som om de klädt sig för att gå på maskerad. Särskildt få vi be mamsell Jacobsson att i en jes af Moliere Jicke lägga sitt hår a la Jenny Lind.