Aftonbladet – 16 februari 1856, sida 1

En dag beklagar sig den så väl bevakade Isabelle för sin förmyndare öfver att hon beständigt förföljes af en ung man, Valere (hr Sundberg), och ber sin förmyndare befria henne från denne förföljare. Sganarelle, förtjust af detta förtroende, lexar allvarligen upp den unge mannen, som verkligen älskar Isabelle, men ditintills icke trott sig hafva varit ens bemärkt af henne. Nu finner han först att han är det, men tror icke mycket på uppriktigheten i hennes klagan. Straxt derefter berättar Isabelle för sin förmyndare att den unge mannen varit nog djerf att kasta in genom hennes fönster en dosa med ett bref till henne och bönfaller nu på det varmaste hos Sganarelle, att han ville återlemna dosan med det ouppbrutna brefvet till hr Valere. Fömyndaren, hänryckt af detta nya ömhetsbevis från sin blifvande maka, hastar ånyo till Valeåre och lemnar honom dosan med det ouppbrutna brefvet, jemte en ny skarp tillrättavisning. Valere,som hvarken vet af dosa eller bref, uppbryter det sednare och finher deruti den ömmaste kärleksörkläfing af Isabelle, som på samma gång peklagar sig öfver det förtryck hon nödgas itstå i sin förmyndares hus och uppmanar sin ilskare att befria henne derifrån. Lycklig af sin besvarade kärlek ilar Valere n till sig, och lycklig efter väl förrättadt ärende itervänder Sganarelle till sin pupill, som nu neddelar honom en annan nyhet, den nemli;en, att Valere hyser den nedriga afsigten att ned våld rycka henne från sitt hem. Sgararelle, för att ändtligen göra ett slut på den inge mannens alla förhoppningar, förer Va-: åre och Isabelle tillsammans. Isabelle, för att visa att hon endast älskar in förmyndare, omfamnar denne, men räcker lerunder och bakom Sganarelles rygg sin vand åt den unge mannen, som icke dröjer tt föra den till sina läppar. Sganarelle, som naturligtvis icke har ögon på ryggen och är!