Aftonbladet – 15 februari 1856, sida 3

å söder. Nilson hade varit medvetande om köpet, och har: det. nu lyckats polisen att få reda på det stulna; Paletån har blifvit ; ändrad åt Nilsson och kappan använd till klädsel af en släda, Såsom ombud för grefve Horn: uppträdde; en. bokhållare Hästesko; men på hvad. sätt qvinspersonen lyckats inkomma .i rummen omnämdes icke... Målet uppsköts, och. utom de. 3:ne redan för: detta mål häktade .qvinnor förklarades äfven så väl Nilsson som hans hustru skyldiga träda i häkte. Ystad. Kronolänsman Nilsson i Vestra Göinge härad hade för några veckor sedan fått veta, att en från -Ronneby häkte för 14 månader sedan förrymd juf uppehöll sig i ett nattmanshus, beläget vid landsvägen mellan Röinge och Tyringe. Han begaf sig dit, åtföljd af inspektor Andersson från Wankifva gård och en dräng. Framkomne till stället befallte N. sin dräng ställa sig utanför dörren och fatta tag i tjufven, om denne lyckades utkomma, hvarefter han och A. ingingo i huset. Tjufven slog sig förbi dem, kom ut, stötte drängen till sidan, och satte af framåt landsvägen, försedd med en stor knölpåk. Länsmannen med sitt sällskap skyridade efter, åkande på släda. Då tjufven ser sig förföljd och nära upphunnen viker han af inåt skogen. N. och A. hoppa ur slädan och springa efter honom. Nilsson kunde ieke länge hålla ut med löpandet i snön, men Andersson var alltjemt i hack och häl efter tjufven, och då denne omsider skulle klifva öfver ett gärde, blef han upphunnen af A., som fattade tag i honom. En strid började, och som platsen var isbelagd, så råkade A. att halka och föll, men höll tag i tjufvenis venstra hand. Tjufven, med knäet på Anderssons bröst, tilldelade honom med högra handen slag på slag med knölpåken, och slutligen yttrade han: det skall ej behöfva räcka så länge, ty jag kommer ihåg, att jag har en knif,. Han framtog en knif;på hvilken dock till all lycka udden var afbruten och söm dessutom var mindre skarp. Med knifven gifver han Andersson ett hugg i pannan, men A. griper honom dervid om handen, och höll fast sitt tag om båda händerna tills länsmannen och drängen efter !, timma framhunno till stället, oaktadt blodet hedströmmade i ansigtet och tilltäppte ögonen. Tjufven blef då gripen och fängslad af de ankomme, ochden ta, pre inspektoren, befriad från sin obehagliga börda, aftvättade blodet med snö, och såret, som befanns icke vara lifsfarligt; blef förbundet så godt som tillfället medgaf. — Några dagar derefter såg en resande (den person, som meddelat Red, förestående berättelse) en fångtranspört stanna vid Walleberga gästgifvaregård. Han tillfrågade fångarne om gen var ibland dem, som blifvit gripen af inspektoren på Wankifva. Joho, svarade med fräckhet en 20-årig yngling, det var just jag, och hade jag blott haft min dubbelpistol med mig, så skulle jag nog gjort af med både!inspektör ooh länsman öch gåttifri.s (Y.T.)