Aftonbladet – 15 februari 1856, sida 2

egna ögon, genom kontrasten med nykomlingarnes statsståt. Allt hvad som tillhörde dem ar denna modets glans som, ehuru nu visserligen något fördunklad af de obelefvade regnskurarne, dock alltid är så förtrollande; den unga damens resdrägt bar vittne om den utsökta smak, som vid dylika tillfällen ofta visas af våra unga landsmänninor — det var en kostym, passande till en rund af morgonvisiter. En präktig grön sidenklädning, nu alldeles nedsmutsad, en högst elegant hatt, garnerad både, utan och innan, men ohjelpligt nedfärfo af den genomdränkta slöjan; de tunnaste ackerade skor och hvita silkesstrumpor, bestänkta med smuts, fullbordade den drägt, i hvilken miss Ångelica Margold funnit för godt att färdas genom vesterns. skogar. Hennes långa lockar hängde långt nedom hakan med knappast den ringaste återstod af krusning, och hennes lilla bleka ansigte bar ett uttryck af förtret och obehag, som hennes föräldrar pligtskyldigast gjorde sitt bästa att förströ. Detta är förfärligt! utbrast hon med en ingalunda ohörbar hviskning, i det hon med den .mest tröstlösa min virade sina långa våta lockar kring de juvelbeprydda fingrarne, det är ju alldeles förfärligt! Vi kunna aldrig tillbringa natten här. Men vi ha ju ingenting annat att göra, min engel,, genmälte söta mamma. Det skulle döda dig att fortsätta resan i detta regn, och hur det än må bli, så skall åtminstone du ha en beqväm säng. Detta tycktes något tröstande. Och medan mrs Margold och hennes dotter foriforo att halfhögt rådslå om dylika ämnen, begyntte mr Margold utforska hvad denna tillflyktsort hade att erbjuda mer än tak öfver hufvudet. Den här fukten gör att man blir frusen,