Aftonbladet – 15 februari 1856, sida 1

allt utför och utför med oss! Men det är inte värdt jag gråter,, sade den stackars hustrun och torkade sina ögon, ty hade tårar kunnat hjelpa oss ur denna nöden, så hade vilänge, länge längesedan varit hulpna. Detta var i sanning en ursäkt för fattigdom! Huru många beklaga sig ej öfver fattigdom som sitta i siden och spetsar vid bord öfverflödande med läckerheter ! Hvilka suckar öfver den hårda tiden hafva vi ej på dessa sista två, tre åren hört utgå från juvelbeprydda bröst! Detta klagande utrop, som alltid är till hands då någon påtager sig det angenäma uppdraget att bedja om litet af de rikes öfverflöd, för att lindra de fattiges nöd! Hårda tider! säga lyxens tanklösa barn, i det de smutta på sin glace eller hålla upp emot dagern den purpurröda drufsaften. Denna timmerhydda med dess vänliga, aktningsvärda invånare skulle kunna gifva dylika ekonomister en välbehöflig lexa — om de verkligen vore villiga att af de fattiga lära uppskatta öfverflödet och trefnaden af den lott som blifvit dem sjelfva tilldelad. Vår värdinna var en mycket verksam och behändig liten menniska och gjorde allt hvad hennes förmåga stod, för att visa sina gäter det de voro välkomna. Hon hade ej mycket kläder att erbjuda oss till ombyte, men hon var outtröttlig i att vända och torka framför elden de af våra egna som vi för ögonplicket kunde undvara — ty vi hoppades ännu att ovädret skulle vara öfvergåens!e och ville: ej öppna våra kappsäckar förr än vistannade: för natten. Kegnet saktade sig dock icke, snarare tvärtom; täta blixtar och en dof åska, som stundligen tycktes allt meranärma sig hotade att ännu länge uppehålla oss. Regnet strömmade friskt ur rännorna, och det var. lustigt att se vår lilla värdinna, med en gammal rock öfver hufvudet, springa ut och in