Aftonbladet – 14 februari 1856, sida 2

Dessa förberedande anordningar börjas och utföras af timmermännen med en grad af intresse och nöje, som skulle förefalla helt och hållet ofattlig för dem, som ej hafva någon kännedom om ett dylikt lefnadssätt och dylikt yrke. — — Nybyggarens hem. Hvar var jag? — så bruka ju alltid les eauseurs impitoyablee fråga? Ah — jag mins! Jag hade berättat er om vår middag i skogen. Då den var slut, inlades åter den kalla steken, med sitt oskiljaktiga följe af pickles, pastejen, tårtan och den stora kakan, hvart och ett i det rum det var ämnadt att fylla i matsäckskorgen. Den lilla blecklådan med smöret, som blifvit omsorgsfullt nedsatti vattnet, insveptes nu åter i sitt omhölje af friska gröna löf, och vi begåfvo oss åter å väg, ehuru omgifna af ganska hotande moln. Vi hade varit så roade af att beskåda Leos muntra språng i det klara genomskinliga vattnet, att vi ej märkt huru himlen mulnade och sammandrog sig i mörka moln, hvilka nu blefvo allt tjockare och tyngre. Icke dessmindre färdades vi framåt med ganska god fart, ty våra kampar hade liksom vi sjelfve fått hvila och förfriskningar och tycktes dessutom väl begripa att det var skäl att skynda på. -Ej ett enda hus syntes till, ty vid den biväg vi valt voro nybyggena spridda och få, och en stor del af vägen gick genom sträckor af orörd skog, hvarest man stundom ganska uppmärksamt fick följa de träd på hvilka öfveruppsyningsmannens yxa inristat ett H., för att veta att man befann sig på stora stråkvägen (the Highway.) Men nu kon regnet på allvar. Inga smattrande droppar — inga varnande stänk — utan en plötslig syndaflod, som inom en half minut genomdränkte allt. Framåt, snälle Prins! — en avant, Qvicksilfver! (ty du är af fransk extraktion). Hur skinande och rykande j än ären, med störtfloder strömmande ned utför era oskyldiga nosar, så antagen dock David Croc