Aftonbladet – 14 februari 1856, sida 2

i marken och ger vägen så småningom denna vackra jemna glatthet. Dessutom finnas inga gator i våra städer så vackert kantade med träd, hvilkas vidtspridande grenar vänligt mötas och, slingrande sig tillsammans, bilda de vackraste hvalf öfver ert hufvud. Utmed denna väg, som går ända fram till den flod eller det vattendrag, på hvilket timret sedan skall flottas, följer en smal trampad gångstig för the Knight of the goed, (riddaren af oxgisslet) hvars oregelbundna spår kan ses än framför det ena trädet än bakom det andra, än rundt omkring något vindfall som ligger midt i dess väg, än sträckande sig tvärs öfver hufvudvägen och hoppande i tusen krumbugter omkring, likt en odygdig hund. Då man midt i vintern färdas på denna väg, kan man knappast föreställa sig hur den ser ut då snön om vårarne smält undan och aftäckt den mängd stubbar, tufvor, rötter och stakar, hvilka jemte en mängd gyttjiga skogsgölar utgöra dess grund, och öfver hvilka, innan de blifvit tillfrusna och fyllda med snö. omöjligen hvarken slädar eller oxar skulle kunna taga sig fram. För att göra dessa vägar måste man först utse förmånligaste läget för dem och bestämma deras riktning. Detta. verkställes af den ibland oss, som är mest van och. erfaren, på så sätt att han märker, träden hvarest han vill att vägen skall gå fram. Vi börja merändels vid någon flod och hugga oss sedan rätt in åt skogen i den riktning der det mesta och bästa timret finnes. För att anlägga denna väg, borthuggas först småskogen och buskarne och kastas åt landsidan; sedan fällas alla träd, som stå i dess väg, och stubbarne jemnas med marken, hvar. efter man, sedan de nedhuggna träden blifvit undanförda, har en väg af tio till tolf fots bredd. De största tufvorna och ojemnheterna i marken gräfvas något af, och små pålar, hvilka fått namn af utliggare, läggas tvärs öfver vägen, för att fylla ojemnheterna. Der, hvarest en bäck eller göl kommer i vägen, slås små lätta timmerbryggor.