STOCKHOLM, den 14 Febr. Sent omsider har Svenska Tidningen efter ett stillatigande af mer än trenne veckor tagit till orda i anledning af några Aftonbladets artiklar, under öfverskrift: De suveräna landshöfdingarne och den nya landshöfdingeinstruktionen. Vi vilja nu icke uppehålla oss vid den långvariga tystnaden, hvaröfver många med oss förvånat sig, emedan man vant sig att uti Svenska Tidningen för hvarje sådan rogeringsåtgärd, som denna tidning tror kunna försva: 28, förnimma något slags svar omedelbart och eg nast efter det Aftonbladet deremot framillt någon förargelseväckande anmärkning. Man började således nu föreställa sig att Svens:a Tidningen delade den stora allmänhetens snert sagdt enhälliga opinion om beskaffenheten af den ifrågavarande bedröfliga instruktionen, eller åtminstone icke ville allt för mycket blottställa sig genom ett försök att ötven i denna sak taga ministeren under armerne. Vi finna likväl att vi härutinnan missi sit oss och att, när ministeren icke velat eller kunnat sjelf framträda med ett försvar — bvarföre hon af Sv. Tidn. får uppbära mer elier mindre välvilliga snubbor — det konservativa bladet ansett det vara sin pligt att ärvea denna gång träda inom skranket. Sv. Tidn:s försvar för den nya landshöfdingeinstruktionen inskränker sig likväl enast till apologien för den landshöfdingarne il agda makt att från utöfningen af embetet skilja landssekreterare, landskamrerare, landtrintmästare, kronofogdar och häradsskrifvare, ed ett ord hela landtstaten. Låtom oss nu tillse huru vår ärade kollega beter sig för att åstadkomma detta försvar. Vi finna, säger Sv. Tidn., det vara alldeles i s:n ordning att landshöfdingen, på samma gång han svailer en felaktig under tilltal inför domstol, har mext att honom emellertid från tjenstens utöfning skija, ty i hög grad olämpligt vore det likväl att, mm en af tjenstemännen svårare förbrutit sig, exempelvis genom grof vanvördnad mot landshöfdingen, un likväl skulle fortfaraisin embetsutöfning. Landshötdiagens godtyckliga makt, att från tjenstens utöfning skilja, finna vi begränsad, dels uti de tillagda c ven: i händelse omständigheterna det påkalla, dels uti Jet anställda åtalet, der äfven hans förfarande komn: att pröfvas, och vi funno det klart att en landshöfding skulle noga betänka sig innan han vidtoge en åtgärd, der han äfventyrade att inför sina underhafvande blifva bedömd hafva orätt förfarit.n Detta resonnemang är alltför betecknande ör det militäriska åskådningssätt, hvilket städse uppenbarar sig i Sv. Tidn:s omdömen, i fråg : af juridisk beskaffenhet, att vi skulle vilja lata gå något ord deraf förloradt för våra läsa e En hvar finner, att utur precist enahanda princip landshöfdingen eller någon annar myndighet skulle kunna och böra öfver .derlydandesx tjenstemän tilläggas hvarje slags sodtycklighetsmakt som helst, emedan, så länge ali lagbundet samhälle icke är upphäfdt, förmannen naturligtvis likasom hvar och en med. orgare måste inför lagen stå till svars för stt förfarande, derest det öfverklagas, och han som andra derjemte alltid äfventyrar att ,iifva bedömd att hafva orätt förfarit. Om således dessa korrektiv gjorde tillfyllest för att afhålla högre eller lägre embetsmän från n. stmissbruk, så kunde man ju gerna gifva dem ett fullkomligt envälde, utan att behöfva betera att det begagnades utom med rättvisa och måtta; ja, med en sådan optimistisk -föreställning om ofelbarheten hos förmän, behöfus. knappt någon lag för deras bestraffning. En president i hofrätten kunde då t. ex. utan vida genom någon kongl. instruktion berättigas, att när han ansåge omständigheterna sädant påkalla,, om t. ex. en assessor i hofrätten efter presidentens omdöme vore försumlig i sin tjenst eller visade honom grof vanvördnad,, på obestämd tid skilja assestorn från utöfning af sitt domareembete samtidigt med det, att han anmälde honom til åtal m. m. d. Men detta lärer väl ändå icke bära sig. Icke en gång inom departementerna af konungens eget kansli, der hrr statsråder ändå sjelfve äro chefer, torde det väl låta sig göra, att för visad vanvördnad eller ohörsamhet, från tjenstens utöfning skilja ervarande tjenstemän utan tilltal inför kansjrätt; ja, t. o. m. en regementschef kan icke annorledes än genom anbefalld arrest skilja en af sina officerare från tjensteutöfning, och ;samdradetals åtal mot uppstudsige militärpersoner ådagalägga, att det först är genom krigshofrättens utslag som de kunna ådömas suspension, ehuru vördnaden för förmän inom krigsståndet troligen äfven i Sv. Tidn:s ögon lirer få anses vara af ännu större vigt än ixom den civila hieriarkien. På samma sätt kan ej heller en prest, utan åtal eller beslut at konsistorium, suspenderas. Således skulle de tjenstemän, hvilka lyda under landshöfJingarne, vara de enda som på detta sätt kunde ställas utom lagen — och landshöfdingarne de enda embetsmän, åt hvilka utan betänkiehet en sådan suveränitetsmakt skulle kunna anförtros I Detta erinrar oss om en anekdot angående just en landshöfding som, oaktadt han wid utnämningen till det höga embetet var med dess funktioner nästan helt och hållet obekant, likväl genast tog sig mycken mynCighet och utgaf ganska raskt befallningar emot hvilka hans underhafvande togo sig ifr.heten göra åtskilliga föreställningar, hvartill hr landshöfdingen helt naivt svarade, att då konungen anförtrott honom ett så vigtigt embete, så borde han väl också veta hvad som för utöfningen deraf vore hans pligt och änkte icke derifrån afvika — eller med annen tyckas hemta nya krafter för den kommonde dagens arbete, är han ute bland frost och snö, tvenne timmar före kamraterna, för