för oss öfverflödigt att pröfva vilkor, som ehuru man uppställer dem för oss, förklaras för sväfvande och föränderliga — vilkor, som om de skulle förblifva sådana man nu förelägger oss dem, redan måste förutsätta ett genom en lång och utmattande strid försvagadt Ryssland, och som, om någonsin omständigheternas snart öfvergående makt skulle kunna tvinga oss att antaga dem, långt ifrån att (såsom österrikiska kabinettet synes tro) försäkra Europa om en fast och varaktig fred, tvärtom skulle lemna denna fred till pris åt ändlösa förvecklingar. Det blir af allt detta fullkomligt klart, att om, mot vår förmodan, en fred nu skulle sammanfuskas, så skedde detta helt och hållet och uteslutande i Rysslands intresse. Denna fred, långt ifrån att tillfyllestgöra Europas verkliga intresse och i någon mån motsvara de uppoffringar som redan blifvit gjorda, skulle icke en gång motsvara den uppgift, som proklamerades i vestmakternas krigsförklariig, att nemligen göra det omöjligt för Ryssland att förnya sina öfvermodiga angrepp mot Turkiet. Ryssland skulle för ögonblicket underkasta sig några inskränkningar, hvilka det dock redan från början kunde ega tusende medel att kringgå, och då om några år Simsonslockarne på dess hufvud åter började vexa, skulle det slita af dessa band såsom blär, de der af eld förbrände äro. Fåfäng är den tanken att under tiden en ny och lifgifvande anda skulle kunna ingjutas i det osmaniska riket, som kunde gifva detta en större motståndskraft. Ryssland skall icke sakna nya Menschikoffar, och en arfvinge af Nicolai anda, med ett namn som påminner om det östromerska kejsardömet, betraktas ju redan af de rättrogna moskoviterna såsom den uppgående solen. Ryssland och Europa skulle snart åter befinna sig på den gamla foten med hvarandra. Specielt har Sverge stora anledningar att frukta en under nuvarande förhållanden afslutad fred; men vi återkomma till detta ämne i en särskild artikel.