Aftonbladet – 11 februari 1856, sida 3

stan hvarenda dal ligger antingen en liten sjö, redo att i sitt klara djup återspegla den tjusande ängden, eller en glindrande ström — sällan melodisk här, hvarest knappast en enda sten finnes att bryta dess våg — men alltiå klar som kristall och vaktad af sluttande kullar, eller delande sig, för att gifva rum för en liten holme, öfvervuxen af murgrön. Den skarpa knallen af en reffelbössa eller ett mindre skjutgevär förefaller som ett vanhelgande af dylika scener, och dock lockar mäng-den af. de vilda, skygga, lyssnande varelser, som våga sig fram att njuta af den balsamiska luften och frossa af naturens vid denna årstid så ymniga öfverflöd, så många af dem inåt skogarne, för hvilka tanken på vilåbråd är oemotståndlig, att vi ej kunna undgå att taga jägaren med sina vackra hundar, sin glittrande bössa och glada jagtkostym med i. tafian, om vi vilja hafva den fullkomligt naturenlig, ehuru vi hata den barbariska konsto, som lockar honom inåt dessa bufva, ensliga trakter. Men icke endest öfver skogarne och de tysta vattnen kastar den indianska sommaren sitt milda ljus och framställer så i en förtrol-lande dager, hvad som eljest skulle synts: sträft och alldagligt. Skörden är nästan öfverallt inbergad, och plöjningen för nästa örs gröda är redan påbegynt, hvilket kan synas af den rika mörkbruna färgen på somliga fält, medan på andra plogen ännu synes. skrida långsamt framåt. Se hur raka, bestämda fåror den skär, hvilka, e nuru stundom böjande sig kring någon e ada uppstickande trädstubbe, dock alltid f så i parallela linier, hur, vidsträckt än fältet ma vara, Eller vänd blicken dit bort, bak-;m den täta raden af -bruna och purpurröd a buskr ir, sonk kanta den tarfliga inbägnadesa, och o hur sähingsmannen, med en soldats alm itta steg, går fram öfver det vidströckia fäl tet, på det hvarje punkt må få sin tllbörliga del af det syldene kornet; märk i huru, Jev m takt både handen och foten rörs sig, met an hans tankar utgöra den enda musikan, (Forts.)