Aftonbladet – 11 februari 1856, sida 3

en bättre väg, skulle tre qvarts timma knappast gå åt. Nu kunna vi ej räkna på mindre än två timmar. Då skulle vi föredraga att äta här. Som ni vill. Utan flere ord eller vidare tidspillan afskars ett lår af den ena bakdelen; torra löf och grenar hopsamlades, och inom ett ögonblick uppflammade en muntert sprakande eld. framför hvilken steken vändes på ett spett af trä. En half timma derefter var hela det lilla sällskapet församladt kring den rykande rådjurssteken, hvilken, ehuru förtärd utan hvarken bröd eller salt, eller något af de vanliga tillbehören, icke dess mindre föreföll oss bättre än all verldens läckerheter. ludianska sommaren, Det måste vara ett trögt och torftigt sinne, som cj af vår indianska sommars blida skön het lifvas till fröjd och tacksamhet. Denna herrliga årstid, då hvarje slingrande däld och hvarje småningom sig höjande högland, med de pittoreska dalöppningarne, äro klädda i färger, som ingen dödligs pensel kan efterapa, smältande tillsammans med en så magisk effekt, att det är som om den praktfullaste solnedgång plötsligen sänkt sig från himlen till jorden, och öfver skogar, kullar och strömmar utbredt sin strålande färgglans. Det finnes ej ett träd, från de nästan svartgröna tamasackoch kemlocksträden till den bleka pilen och de yfviga skarlakansröda lännarne, den rödbruna eken och den gyllene björken — ej en enda liten buske, huru obetydlig till sitt namn, huru vanlig till sin form, som ej bidrager till det helas herrliga prakt. Täta regnskurar, tysta och lugna som en dimma, betäcka löfven med en dagglik fuktighet, och öfver denna glittrande slöja kastar den milda höstsolen sina varma strålar och låter på en, gång massor framstå i glödande färgbrytningar och dofter af friskt behag, som i en torrare eller mindre ombytlig atmosfer skulle gått förlorade. Längst ned i skötet af nä-!