Aftonbladet – 11 februari 1856, sida 2

i ;Bra gjordt!s ropade den gamle mannen, Mod bara! Ett par sådana språng till, så äro vi öfver det värsta. Vi gingo framåt, säkert, ehuru långsamt, och satte aldrig vår fot på en stock förr än vi pröfvat den med våra bösskolfvar. Cypressträsket utbredde sig på en sträcka af fyra eller fem mil på ömse sidor af ån; det var en djup sjö af svart dy, öfvertäckt och dold af en bedräglig, bjertgrön slöja af krypväxter och mossor, hvilka spridt sig med frodig växtlighet öfver hela dess yta, äfvensom öfver alla stubbar och trädstammar som uppstucko ur dess djup. Dessa sednare hade, ehuru tydligen ditlagda af menniskohänder, ej kommit i någon särdeles regelbunden ordning. Det tycks vara ett slags gångstig anbragt här, sade jag till vår vägvisare, ty... Tyst! afbröt han med låg röst. Var tyst tilldess vi åter kommit på fast mark, så vidt som lifvet är er kärt, Bry er inte om ormarne, tillade han, då skenet från blosset upplyste några af dessa förfärliga odjur, liggande hopdragne i ring på ring bland mossan och de grönskande krypväxterna tätt bredvid oss ; följ mig bara tätt efter. Men just som jag sträcste fram foten och var i begrepp att sätta den ned i det spår han nyss lemnat, sträckte en alligator sitt förfärliga hufvud upp öfver trädstammen, ej sex tum från min fot, och det afskyvärda djuret vände med en så snabb rörelse sitt ohyggliga gap emot mig, att det var med yttersta nöd jag hann rikta min bössa mot dess glittrande ödellika ögon och lossa ett skott. Det förfärliga djuret studsade tillbaka, uppgaf ett ljud, midtemellan tjut och jemmer, och slående med stjerten omkring sig i moraset, försvann det. Amerikanaren såg sig om då mitt skott small af, och ett gillande småleende lekte kring hans läppar, i det han sade någonting som jag inte hörde, ty han öfverröstades i ögonblicket af ett det mest infernaliska oväsen, som uppstämdes på alla sidor omkring oss, och till en början alldeles bedöfvade mig.