Aftonbladet – 11 februari 1856, sida 2

den brunnit ut, kommer han efter med hästarne, sade den äldre yankeen. Ni inbillar er väl inte?... tillade han; men lemnade meningen oafslutad, medan ett betydelsefullt och trotsigt leende flög öfver hans anletsdrag. i Jag såg på Carleton. Han suckade. Vi skola följa med er, sade jag, och förtro oss helt och hållet till er ledning. Ni gör rätt,, var det korta svaret. Joel, tillade han och vände sig till en af de yngre männen, hvar äro blossen? Vikomma nog att behöfva dem. Bloss, utropade jag. Yankeen gaf mig en blick, tydligen sägande. Ni skall då också lägga er näsa i allting. Jan, svarade han; och om ni hade tio lif, så riskerade ni dem ändå allesammans, om ni gaf er in i ett sådant här träsk utan bloss. Derpå slog han eld, utvalde ett par af dei båten liggande afspjelkade tyrstickorna och tände dem, men allt med så utomordentligt betänkliga rörelser och egna åtbörder, att vi i trots af vår obehagliga belägenhet knappast kunde afhålla oss från att skratta. Under tiden sköts båten från land med tvenne af männen, lemnande mig, Carleton, den gamle yankeen samt en amerikanare till stående vid kanten af träsket. Följ mig steg för steg, men varsamt som inge vi på ägg, sade vår ledsagare; och äv Jonathan, haf ögonen på främlingarne och dröj ej tills de äro ända upp till halsen i dyn att draga upp dem derur.o Vi kände oss ej särdeles uppmuntrade af detta tal, men uppkallande allt värt mod, gingo vi framåt i vår fåordige ledsagares spår.: Vi hade ej kommit långt inåt träsket, förr än vi snart fingo inse nyttan af blossen. De tjocka stammarne af cypresserna, som stodo på knappt fyra eller fem alnars afstånd från hvarandra, sköto upp till en höjd af väl femtio fot, alldeles kala utan grenar, hvilka först vid denna höjd började sprida sig i räta vinklar från stammen, hvilket gaf träden utscende af oerhörda paraplyer och betäckte hela