sta bankirer. Ej synnerligen länge måtte de hafva dröjt förr än bokföringen växte de hedersmännen öfver hufvudet och det befanns både lönande och nödvändigt, att utaf bankirrörelsen göra ett särskilt yrke, som började med den enklaste mekanism, såsom uteslutande hafvande till ändamål att räkna och förvara andras penningar och derföre af hvar och en taga en ganska lindrig afgift, jemförelsevis med hvad det hade kostat hvarje affärsman att sjelf eller med eget folk låta ombesörja detsamma. Då sålunda bankirerna voro ett slags allmänna kassörer, och deras rörelse fortgätt och tillväxt, funno de att ett ej obetydligt belopp såsom kassabehållning ständigt qvarlåg i deras vård. Den vunna erfarenheten begagnade de på det sätt, att de med en del af dessa penningar betjenade andra personer i låneväg eller tilläto räkningshafvare att mot särskild afgift någon gång uttaga mer än de på sin räkning hade till godo, och således erhöllo bankirerna en inkomst af penningar som ej voro deras egna. Möjligheten af att med lätthet förtjena penningar är en stor frestelse. Går det bra en tid bortåt, så växa både vinningslystnaden och sorglösheten. Bankirerna utlånade-sina kunders penningar till en grad, att kassan en vacker dag befanns tom och huset bankrutt! Blotta möjligheten, numera mångfaldigt besannad af erfarenheten, att em bankir kunde missbruka det erhållna förtroendet så långt, att man löpte fara att förlora sina hos honom i förvar satta penningar. skulle naturligtvis rubba det allmänna förtroendet till systemet. Det blef derföre icke nog att sätta upp skylt, ega goda förvaringsrum och flinka penningeräknare. Man begynte fordra, att antinge: bankiren skulle ega en känd betydlig förmögenhet, eller ock att han personligen vore en man, som genom en oförvitlig karakter, arbetsamhet och anspråkslöshet i sina lefnadsvanor kunde rättfärdiga det förtroende han af sina vänner begärde och erhöll. Under sådana förhållanden lefvo verkligt goda bankirer mer och mer sällsynta. Det fanns derföre ingen annan utväg än att genom associasion komma i tillfälle att bli sin egen bankir, utan att derföre alltför mycket hopa på sig besvär. När bankirrörelsen bedrefs för kundernas egen räkning och således vinsten deraf tillkom dem, beräknad efter egande andelar, så minskades derigenom ännu mer hvars och ens kassaomkostnader. Men ej nog med denna fördel. En annan alldeles oberäknelig fördel uppkom derigenom att den genom lotter eller aktier bildade banken var ställd under kundernas egen och gemensamma kontroll och styrelse, hvarigenom vid kreditbevillningar fleres personalkännedom kunde tillgodogöras, i stället för att bankiren måste förlita sig uteslutande på sitt eget omdöme. Dessa bolags banker hade sina stora före träden och kunde vanligen erbjuda, på sätt ofvan blifvit visadt, billigare vilkor än bankirerna. Men huruvida det åsyftade ändamålet kunde vinnas berodde i ganska väsentlig mån deraf, på hvad sätt bankens fond blifvit bildad och hvilka rättigheter och skyldigheter med delaktighet i banken voro förknippade. Vi förbigå nu alldeles frågan om den solidariska ansvarigheten, hvilken i banker, som hafva i sina statuter en begränsning utöfver hvilken förlusterna ej tillåtas gå, utan attutredning och bolagets upplösning skall följa, mindre inverkar på allmänhetens eller bankens kreditorers säkerhet än på den omsorg hvarmed bankens angelägenheter handhafvas och det intresse hvarmed samtlige delegare uppmärksamma alla dithörande angelägenheter. Vi vilja endast, efter att hafva angifvit de olika sätten för bildandet af grundfond, fästa allmänna uppmärksamheten uppå, hvad delegare i hvarje fall kan hafva att hoppas eller befara. En sådan bolagsbanks bestämda grundfond delas uti lika stora delar eller aktier. Dessa. kunna bestämmas och anordnas på tre olika sätt: 1) så att en del af beloppet inbetalas under det återstoden får qvarstå på aktieegarnes händer: 2) så att äfven blott en partiel inbetalning eger rum, men för återstoden lemnas realsäkerhet, eller 3) så att hela aktiebeloppet inbetalas. Grundfonden kan sålunda bestå af, 1) penningar och fordringar hos delegarne, 2) penningar och realsäkerheter, eller 3) blott och bart penningar. Afsigten med att låta en del af aktien qvarstå på aktieegarnes händer var hufvudsakligen den, att om banken vid inträffande penningekriser råkar i förlägenhet, den då skalk kunna taga sin tillflykt till aktieegarnes kassor, eller att svårigheten, genom att fördelas på många händer, skall kunna lättare öfvervinnas. Detta låter förträffligt, men man har dervid förglömt, att en bank ej gerna råkar i förlägenhet: förr än förlägenheten är temligen allmän och följaktligen svårigheten för de enskilda aktieegarne att fullgöra ett oförutsedt tillskott i aktierna ganska stor, om ej alldeles oöfverstiglig. Närmaste följden blir då, att aktieegaren blir nödsakad sälja til hvad pris som helst sin andel i banken, för att undvika att aktien skall förklaras förverkad och hvad derå blifvit inbetaldt tillfalla bolaget eller rättare dem af meddelegarne, som förmå utgöra det inkallade tillskottet på aktierna. Den. mindre bemedlade bör endast med största var-samhet fästa sina besparingar uti dylika bankaktier, då deremot den, som har tillräcklig kapitalstyrka, någon gång kan göra betydliga vinster på aktiernas ofta hastigt nog vexlande marknadspris. — Stiftarne till så beskaffade bankbolag, hafva vanligen ett dubbelt syftemål med sjelfva stiftelsen, neml.: både att bedrifva bankrörelse och att hålla sjelfva bankens SORTERNA SEEEEERNEN oe.