dessa bero på vederbörande taxeringsmäns pröfning, hvarför något undantag i den nya expeditionstaxan icke finnes stadgadt. Hitintills har i fråga om dessa ärenden iakttagits, att kammarrättens beslut blifvit klaganden utan lösen meddeladt, då han derigenom vunnit ändring i den åtgärd som öfverklagats; hvaremot om någon ändring icke erhållits, han jemväl fått vidkännas lösen för expeditionen. Denna praxis har härledt sig från en i 1830 och 1835 års bevillningsförordning uttalad grundsats och befunnits särdeles lämplig för att underlätta tillfället för besväranden att bevara sin rätt, utan att gynna en obefogad klagan. Kammarrätten har således hemställt, det K. M:t må tillåta att Kärutinnan på enahanda sätt äfven framgent förfares. I sammanhang härmed och då den som hos kammarrätten klagar öfver vägrad restitution af allmän skatt eller utskyld, men hvars klagan ogillas, lika litet torde böra befrias från skyldigheten att för expeditionen erlägga lösen, som den hvars besvär i bevillningsfragor icke vinna framgång, har kammarrätten hemställt att expeditionstaxans stadgande i 128, att beslut om restitution af allmänna skatter och utskylder skola utan lösen utlemnas, bör så förstås att sådan befrielse från lösen icke ifrågakommer i afseende å beslut hvarigenom förd klagan öfver vägrad restitution varder af kammarrätten ogillad. Vidare har kammarrätten funnit tillämpningen af 11 i expeditionstaxan (angående svarandes skyldighet att lösa) erfordra nödig förklaring, så vidt den rörer kammarrättens beslut i de af Öfverrevisionsdepartementet anhängiggjorda armärkningsmål. Dessa mål expedieras i allmänhet genom utslag endast uti sådana fall, der anmärkning rörande medels betalande eller redovisande fastställes utan att den betalningseller redovisningssyldige finnes hafva, i hvad på honom berott, anmärkningen fullgjort. Härvid utskrifves ej kammarrättens utslag åt revisionen, som om innehållet deraf förer särskilda anteckningar, utan endast åt redogöraren, som här är svarande, till hans iakttagande; och denne påföres jemväl expeditionslösen, när någon hans åtgärd eller underlåtenhet föranledt den felaktighet, som genom beslutet rättas, hvaremot frågan om lösen förfaller, då det, som anmärkes, icke bör tillräknas något redogörarens förhållande, understundom äfven i anseende till ringheten af det belopp, som fastställes. Rättigheten till uppbärande af denna lösen har af K. Maj:t blifvit godkänd och bekräftad enligt kongl. brefvet d. 21 Dec. 1833 jemte kammarrättens deri omnämnda utslag d. 13 Dec. 1831 och d. 27 Nov. 1832, likasom för öfrigt af flere tid efter annan i särskilda frågor meddelade nådiga beslut. Nu föreskrifver likväl nyssberörde 11 8,i den nya expeditionstaxan, att expedition, begärd af annan än den, som, enligt nämnda förordning, hade skyldighet att den uttaga, skall utlemnas mot den för afskrift utsatta lösen: och en sådan skyldighet är, enligt 10 , blott kärande, klagande eller sökande ålagd. Detta svarandens fritagande från lösen synes således grundadt på den förutsättning, att målet vore af sådan beskaffenhet att det helt och hållet på svaranden sjelf ankomme att i afseende å beslutet vidtaga åtgärd eller icke. Men till dylika kunna icke anmärkningsmål i kammarritten hänföras, deri besluten, som angå det allmännas rätt, nödvändigt måste, utan särskild afvaktan utskrifvas och tillställas svarande parterna eller vederbörande redogörare för den verkställighet dem åligger. Kammarrätten har fördenskull hemställt, att, med hänseende till lösen af dess beslut i dessa mål, må förfaras enligt förut utfärdade författningar; äfvensom att lösen för sådana beslut bör utgå till det belopp, som för utslag är faststäldt och icke endast såsom för m,afskriftp. Slutligen har kammarrätten hemställt, att lösen för utslag i sådana fiskaliska åtal som afse ansvar å tjensteman och äro i expeditionstaxans 16 omnämnda samt enligt denna S skola vederbörande tjenstemän delgifvas, jemväl måtte lösas såsom utslag, derest nemligen tjenstemannen blifvit till något ansvar fälld. Garan!ierna vid bankstiftelser.