Om en annan författare har man omvändt denna vers och yttrat: Meme qvand Yoiseau vole, cn sent quila des pattes. Det är denna sednare vers jag gerna skulle vilja tillämpa på dr Veron. Hans roman ingifver mer afsmak än intresse. Måhända är det också ämnets fel; måhända äro de moderna lasterna alltför råa, alltför materiella för att kunna tecknas spirituelt. Det utgör icke något afvikande från mitt ämne om jag till slut talar några ord om Vicomte dArlincourts frånfölle, dArlincourt, denna litterära gudomlighet, som för längesedan fallit, men som för en fyratio år sedan rörde allas hjertan, allas inbillningskraft med sin Solitaire, så fullkomligt och så 1ättvist glömd sedan dess. Han var en förträfflig man med ett elegant och mildt väsende, och som, sedan han ruinerat sig genom sitt ädelmod och sin välgrenhet, för några år sedan hjelpte upp sin stäl ning genom ett giftermål med en rik enka, Vicomte dArlincourt egde i afsesende på sina arbeten (ty flera romaner hade efterföljt le Solitaire) en blygsamhet af det slag, hvarpå vi nyss sett hr Alexander Dumas gifva ett prof. Han kunde aldrig trösta sig öfver den likgiltighet, hvarmed hans otacksamma århundrade icke dröjde att förkrossa honom. Hans första fru, ty han var sjelf enkling då han ingick nyssnämnda giftermål, hade emellertid på ett sinnrikt sätt förstått för honom dölja hela vidien af det onda. Hon uppköpte de olika upplagorna af hans arbeten och gömde dem på en vind. Vid hennes död upptäckte dArlincourt detta förtjusande prof på äktenskaplig ömhet. Den äkta mannen borde deraf ha funnit sig mycket rörd; men författaren, författaren, hvad skulle han känna? Jag som haft äran vara bekant med mr le Vicomte dArlincourt, jag har al