Aftonbladet – 9 februari 1856, sida 1

ning och lögn, hvarmed vår litteratur blifvit nedsölad. Jag har sagt, att i företalet talar Thiers om sig sjelf, och jag tillägger, icke blott om sig såsom författare, uian äfven såsom statsman. I förra hänseendet begagnar han onekligen endast sin fulla rätt; han gör det också i det andra afseendet, genom den vigtiga rol han spelat i våra angelägenheter, men jag bekänner, att jag mera tyckt om att han i detta andra afseende ej begagnat sig af sin rätt. I vissa situationer tycker jag om tystnad; att tala mycket eller tiga, är enligt min tanke det alternativ som anstår fallna politiska personligheter. Men då det för närvarande icke låter sig göra att tala mycket, hade jag velat att mr Thiers helt och hållet tigit om sig såsom statsman. Genom ett motsatt banälingssätt har han satt sig i den kinkiga ställning, att bryta tystnaden för så godt som ingenting, för att göra ett epigram, hvilket är alldeles för litet för en man som deltagit i att göra revolutioner. Jag har aldrig varit lyckligare,, säger han, än sedan jag, återkommen till lugnet, kunnat återupptaga min första sysselsättning, ett ihärdigt och opartiskt studium af de menskliga tingen. Vissa menniskor skola måhända icke tro mig, och de ega rätt dertill, liksom jag å min sida har rättighet att icke tro dem, då de påstå att de äro oegennyttiga beundrare af enväldets förträfflighet. Företalet har fört mig så vidt, att jag ej kommit att tala om sjelfva boken. Men hvad har jag också att säga om henne? Min kritik skulle kunna inskränka sig dertill, att hon har sina föregångares förtjenster och brister. Hon ådagalägger på hvarje rad denna omsorg att vara exakt, .som Thiers anbefaller; hon ordnar och fördelar fakta på ett naturligt och klokt sätt; hon framställer dem med