Aftonbladet – 9 februari 1856, sida 1

heten hos denna spegels glas. Också förhåller det sig verkligen så, att om man ser en spegel, är det derföre att han har ett fel, ty hans förtjenst är just en absolut genomskinlighet. På samma sätt förhåller det sig med den historiska stilen. Allt detta är fullt af snille, hvilket ej väcker någon förvåning från mr Thiers, som har sådant i öfverflöd. Man inser väl, att man har sagt sannt, då man sagt att han arbetar; på en konstens historia. Han har uppenbart: lemnat oss i denna bok ett fragment deraf. Om man ville anföra allt det intagande som: finnes i detta företal, finge man anföra det i: sin helhet. Man inhemtar deraf två saker, den första att Thiers angifver såsom de förnämsta egenskaperna hos en historieskrifvare, just de egenskaper hvilka man svårligen kan bestrida -honom sjelf, nemligen intelligens, naturlig fallenhet och klarhet; den andra att han riktar epigrammatiska tillrättavisningar åt våra dagars litterära skola, och särskilt åt den mest poetiska bland våra historieskrifvare, mr de Lamartine; men frågan är, om dessa ; rättavisningar äro rättvisa, och jag bekänner för min räkning, att jag finner dem i hög grad ega denna förtjenst. Det fordras verkligen att sega det litterära snillet som författaren till Les meditations eger, för att man skall kunna ursäkta honom hans behandling af historien, och hans minne skall alltid blifva belastadt med förebråelsen, att i detta hänseende hafva föregått med glänsande, men förderfliga exempel, emedan de bidragit att fram: kalla bland oss denna svärm af bläcksuddare, som inbilla sig, att skrifva är det samma som ! t stapla massor af ljudande ord, och att ir detsamma som att påkludda tjockt ärger. Lyckligtvis återkommer man nu, efter hvad jag tror mig finna, från denna oäkta blandning af poesi och historia, af sanm med