Aftonbladet – 8 februari 1856, sida 2

framför oss, men hade alltid ansett det ogenomträngligt, och jag kunde ej fatta, der jag stod och betraktade dess mörka djup, huru det var möjligt att vi skulle kunna komma öfver det. Finns det någon trampad väg eller gångstig genom träsket? frågade jag den gamle mannen. Väg, eller gångstig! Tror ni det är en gentlemans park? Här finns intet annat än en väg naturen sjelf gjort. Och han tog ett språng fram till en trädstam, betäck me mossa och klängväxter, som uppstack ur det omätliga djup af dy hvaraf träsket bestod. Här är gångstigen, sade han. Då taga vi heldre vägen omkring och färdas på våra hästars, sade jag; hvar skola vi finna dem ? Som ni vill, främling. Vi skola färdas genom träsket här. Det enda är att om ni ej, likt era hästar, kunna på vassfälten taga er aftonmåltid, så få ni troligtvis fasta i tjugofyra timmar till.p Och hvarför så? Här är ju godt om vildbråd och fogel att skjuta.s Utan tvitvel, om ni kan äta köttet rått som indejanerna. Hvar vill ni här på tvenne mils omkrets finna en fotsbredd torrt land att göra upp er eld på?x För att säga sanningen voro vi ej så särdeles belåtna med det sällskap bland hvilket vi råkat in. Dessa i vildmarken bosatte yankeer voro i allmänhet ej väl kända. De sades frukta hvarken Gud eller menniskor, lita ensamt på sin yxa och sin långa reffelbössa och vara föga noggranna med afseende på mitt och ditt. De ansågos, med ett ord, föga mindre vilda och farliga än indianerna sjelfva. (Forts. följer.)