Aftonbladet – 8 februari 1856, sida 2

stående framför oss med en whiskeybutelj i handen, hvaraf han bjöd oss att dricka. Vi kände oss bättre efter denna styrkedryck och begynte sedan se oss omkring. Framför oss låg ett till utseendet ändlöst cypressträsk, bakom oss en liten sjö, bildad af de tvenne åarnes förening med hvarandra och för närvarande omsluten af en tät rökmassa, som fullkomligt dolde horisonten för våra blickar. Tid efter annan uppsprang ur röken en eldpelare, som belyste träsket och kom de höga cypresserna att se ut som om de uppvuxit ur ett haf af eld. sKomp, sade den gamle yankeen, vi måste gå Det är nära solnedgången, och vi ha en lång väg att färdas. Och i hvad riktning komma vi att färdas ? frågade jag. Tvärsöfver cypressträsket, i fall ni ej hellre vill gå omkring det. pKortaste vägen är den bästas, sade Carleton. Kortaste vägen är den bästal! upprepade yankeen föraktligt och. vände sig till sina kamrater. Det är taladt som en brit. Nå väl, han skall få det som han vill ha det; så mycket mer som jag verkligen tror den här vägen är rätt så god som den andra. James, tillade han, vändande sig till en af sina följeslagare, gå -du längre nedåt, genom the Snapping Turtle swamp (det smackande skölds paddsträsket), så gå vi öfver här. Och våra hästar ? sade jag. De hålla som bäst på att beta i vassen och skola nog tagas vara på. I qväll få vi regn, och i morgon kunna de komma ginaste vägen, tvärsöfver fälten, utan att sveda en hof. Jag hade en eller två gånger förr befunnit mig vid brädden af det träsk som nu låg