Aftonbladet – 8 februari 1856, sida 2

Låt bli att lossa ett enda skott, eller ären j dödens män, ropade fem eller sex andra röster. Sacre! ce sont des Amerieainss, mumlade akadierna. Monsieur Carleton! ropade en röst. Här är jag! svarade min vän. I samma ögonblick sköt en båt fram mellan oss och våra antagonister. Den roddes af Carletons tjenare. Efter några sekunder funno vi oss omgifna af ett tjog akadier och sex till sju amerikanare. Det tycktes som om akadierna, så snart de märkt att prairien var i brand, stigit i en båt och gifvit sig utför en å som rann in i den lilla Chicot-strömmer, hvarest vi nu befunno oss. Skogens och prairiernas vildjur, hvilka, då de tagit sin tillflykt i vattnet, funno sig inneslutna i en triangel, bildad af de tvenne åarne, och med reträtten afskuren genom elden, föllo nu lätta offer för de grymma halfvilda akadierna, som slagtade dem i sådan mängd och med en så kallblodig grymhet, att det väckte vår innerliga afsky — cen känsla, som tycktes fullkomligen delas af amerikanarne. Nå väl, främling ! sade en af de sednare, en gammal man. till Carleton, följer ni med de der akadierna eller: kommer ni med 0ss?, Hvilka ären j, mina vänner ? Vänner! upprepade yankeen, skakande på hufvudet, er vänskap tyckes vara lätt vunnen. Vänner — jag måtte säga! Det lära vi väl inte vara ännu; men är ni hågad att komma med oss så det godt och väl med det. Jag råkade händelsevis dessa amerikanska gentlemän, inföll Martin, och då de hörde tt ni kommit vilse och uttömt era medhafda förråder, voro de så goda och kommo med mig, för att uppsöka er. Ni lär inte vara mycket vana vid prarierna